Johan igen

Hur är din sorg efter Johan nu? Enkelt, hårt, frågan föll, vi kunde nästan höra hur den studsade mellan kökslukorna innan den landade. Det är som det är du vet (jag börjar alltid så) Som att jag fortfarande försöker slingra mig fast jag vet att jag inte kan. Johan är död. Han är inte bara död, han är borta nu. Förr kände jag att jag hade honom med mig på ett mer själsligt sätt. Han var här, han fanns omkring mig och vi möttes i mina drömmar, i vilka han lugnade mig, förklarade, eller bara höll om mig. Och jag fick känna hans lukt, hans värme, hans armar om mig, en puls som var på riktigt. Höra hans röst och se in i hans gröna ögon. Men nu, nu har det inte hänt på länge. Nu är han inte här mer. Jag pratade med lilla M i somras och frågade henne om hon mindes Johan? Vi gick och sparkade grus på väg bort till bonden inne på ön för att hämta posten. Hon höll sin lilla hand i ett stadigt grepp och drog ned mitt huvud till hennes nivå så att jag blev tvungen att stanna. -Johan och jag brukar säga go natt till varandra. Han kommer varje kväll. Vi pratar om vad jag gör på dagis och så...' Så satte hon sig ned för att plocka några harsyra, flög upp för att fånga en fjäril och började åter att spankulera bort mot brevlådan. Jag själv hamnade lite efter. Överrumplad av hennes svar.. Men vad gör han då? Vad gör HAN om dagarna? Säger han det? Frågade jag när jag väl hann ikapp henne längs grusvägen. Hon tittade på mig med den mest självklara blick och sa, -Ja, han säger ju att han bor på månen och springer maraton där, ibland hoppar han över till någon stjärna och ibland kommer han ner till oss. inga konstigheter.

Den där snubben från förr

Jag sprang in i honom på stan idag. Med sig hade han sin son (!!!wtf!!)

Han alltså, HAN killen som var min första största allt allt allt. Killen jag gav min själ, mitt hjärta, han jag kunde dött för, han som lämnade mig, trasig kär frustrerad, förkrossad och arg.
Han som slutade älska mig först.

Tur att jag tvättat håret imorse.

Men jag var nog rätt dryg, pratade som vanligt lite för fort på det där sättet så jag får svårt att andas och blir torr i halsen.

M e n det var ju HAN.

Med en barnvagn, med ett barn i! Det såg så overkligt ut för han själv ser ut som han fastnat i tiden. Möjligtvis lite bättre skägg men annars allt samma.

Allt som jag lärt mig glömma bort så bra.. samma.

Time out

En dag på jobbet. En ordination ser inte ut som den brukar. Jag slår upp i FASS och finner inte någon förklaring. Så jag bestämmer mig för att dubbelkolla detta beslut med ansvarig överläkare.
Det är mig veterligen, min uppgift som sjuksköterska att ställa just denna typ av frågor då det är tänkt att JAG ska administrera läkemedlet till patienten sen.
Det bemötande jag får av ansvarig överläkare när jag framför min undran är ett raseriutbrott(?) Där han i hårda ordalag förklarar att jag som sjuksköterska "inte ska ställa sådana dumma frågor!" och att han minsann varit överläkare i många år" (vilket jag vet). Jag vet också vad som står i FASS och jag vet vad som (i vanliga fall) förväntas av mig som sjuksköterska..

Kan det vara så att jag under mina tre år på Röda Korsets Högskola fick lära mig fel? Kanske stämmer det inte att vi inkom sjukvården ska jobba i team, där allas kompetenser värderas och vägs samman, och där man sk kunna diskutera beslut även då det är över läkaren som sitter på det yttersta ansvaret?
Om det är så att det äldre Hierarkiska systemet (som jag läst om i historieböckerna om sjukvårdens utveckling) fortfarande finns kvar, så har jag nog hamnat fel.
Att mitt yrke bara ska bestå av att "lyda order" och inte tänka själv, att inte använda den kompetens som jag faktiskt har och istället bara nicka och le? Ja, då har jag sannerligen kommit fel och ber i så fall om ursäkt för mina "dumma frågor" och ber att få tacka för mig.

två år

Så har det gått två år. TVÅ år, 2 år, t v å ÅR.

Jag flyr inte det här året. Och sitter således och stirrar sorgen stint i ögonen. Två år är fan ingen tid att tala om. Det gör fortfarande lika ont. Och jag grinar fortfarande. Jag kan fortfarande inte återberätta allt. Jag kan fortfarande inte känna den där "friden i sorgen" som folk pratar om. Det är fortfarande ett stormande jävla eldhav i mig som jag inte vet vad jag ska göra av.

Johan är död. Han fortsätter att vara det.

livet

Jag jobbar. Jag jobbar MYCKET. För jag jobbar inom vården. När jag säger till min chef att min arbetsbörda ibland får mig att grina om nätterna, är hennes svar att jag ska gå ner på 80%. För att orka med. Men går jag ner på 80% får någon annan mer att göra. Och så går det runt. Allt handlar om pengar. Jag vet det. Jag vet vad vi har för budget. Jag är med och gör löneöversynen, jag är där jag ser. Och jag blir så förbannat jävla trött. Vi jobbar med människor. Och att behöva sitta och vända ören gör mig tokig. Diskussionen dras alltid till den punkt då någon säger"- Ja du Frida-Lo, du får nog ta och bli politiker om du ska få som du vill". Jag vill inte bli politiker. Jag vill jobba nära, jag vill kunna jobba nära. Men jag vill inte slita ut mig före tretti. Jag vill inte "gå in i väggen". Varför ska jag göra det, när jag inte ens får en skälig lön. Och framför allt aldrig får ett litet "tack"?

Bloggen har legat nere..

Jag åkte till San Francisco med M och kom tillbaka och började om igen. Hjulen bara snurrar och jag följer med. Försöker hitta en mening och ett fokus, något att kämpa för, något att sträva emot och något att drömma om och se fram emot! Men det är svårt. under tiden håller jag mig sysselsatt med att jobba, träna och sova.

Ledig!

Jag har tagit ut alla mina semesterdagar! Nu åker jag till San Francisco och möter upp C! Det blir fint. M kommer med och vi ska bo i The Mission som tydligen är astuff!

Y E S !

Just nu- listan

Jag längtar efter:
Tid och pengar. Att kunna vara impulsiv och göra vad jag vill att inte behöva jobba så mycket!! Och så längtar jag efter dom som är långt borta. Som Fathia, Emma och Camilla till exempel.



Jag är ledsen över:
Att Johan fortfarande är död.



Jag äter helst:
på restaurang. Eller hemma hos mamma och pappa.




Jag ser fram emot mes skräckblandad förtjusning:
Att resa till San Fransisco! inte så mycket skräck, mest bara förtjusning faktiskt!



Det finaste jag vet:
Men gu vad fånigt! Men ja, dom där vännerna jag har va... Men annars är väl min lägenhet den finaste jag vet och mina gudbarn dom finaste barnen jag vet och mina gröna skor med neonrosa snören dom finaste träningsskorna jag vet och Ru den finaste hunden och Smilla den finaste katten och ja så där kan man ju hålla på foreverness..



Jag läser:
Inte så mycket och ofta som jag skulle vilja. Ska nu börja läsa Plura Jonssons bok Resa genom ensamheten. Den blir säkert väldigt gubbig och rövinsromantisk/nostalgisk gubblitteratur...



Jag är galet stressad över:
Jobbet, pengarna och tiden som inte räcker till.



Jag drömmer om:
Det jag längtar efter.



Jag blir nostalgisk av:
Våt asfalt, trottoarkanter som man kan balansera på, mälarhöjden, röd vin och endel musik.



det var det!

Att inte göra allt.

Jag är slutkörd. Men jag fortsätter ändå.
I gen.
Hur jag än gör så är det alltid någon som blir missnöjd. Det är svårt att inte bry sig.
Landade hemma i barndommen och blev kvar. för en stund i alla fall.
Måste andas lite bara.
Snart tillbaka.
BRB som man säger på internet.

Ajö.

Japp här har vi den, årets bästa låt!

Stockholm

Jonathan Johansson gör det igen!


Texten är så bra så jag inte vet vart jag ska ta vägen. å å ååååh!