telefonen

Jag väcktes av att telefonen ringde.
Det var J, han ringer inte ofta, när han gör det så är det oftast för att han gjort något dumt eller helt enkelt känner sig lite ensam. Den här gången var det det först nämnda. Han hade precis blivit utsläppt ur en fyllecell och hade skrapsår över hela ansiktet, hans plånbok, kort-etui och hans klocka var försvunna, men mobilen hade han otroligt nog kvar. Den hade det däremot skickats obscena SMS ifrån till helt fel personer.. Han var hemskt ynklig och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Att det går över med åldern? att det blir bättre?
Jag lovade att låna honom lite smink innan han ska tillbaka till jobbet.. det var väl ungefär det.

Jag är sjuk. Övar mig i ensamhet och att inte röka. Håller på att bli galen tror jag. Sakta men säkert.
Erkännande; Jag är mörkrädd. Det är därför jag alltid lämnar en lampa tänd på nedervåningen när jag går upp för att lägga mig. patetiskt