Det gör lite ont, i hjärtat
och det snurrar lite oroväckande, i huvudet
och det är du och det är han och det är det där och du igen och så han osv osv.
I lördags förvandlades jag till en osäker 14åring igen.
Han, "the apple of my eye" måste tro att jag avskyr honom.
För jag satte alla orden i halsen,
och jag fick myror i benen och sprang iväg så fort som han kom nära.
Jag kommer inte ihåg hur hans ögon ser ut, eftersom jag aldrig vågade se in i dem när vi pratade.
Men jag har memorerat hans skor..
dom är fina dom.
