Jag anade aldrig att åtta veckor kunde gå så fort. Och jag anade aldrig att jag skulle trivas så bra. Och jag anade aldrig att det skulle kännas så här tomt! Sista dagen i dag. Jag ville inte gå. Jag ville inte säga hej då.
Jag minns första morgonen, då jag satt och svor hela vägen dit. Förbannade allt och alla och bad till högre makter att strejken skulle se till så att jag slapp! Och jag minns hur allting ändrades, och hur jag kunde vakna upp glad över att veta att jag skulle få åka dit.
Och nu känner jag fortfarande tyngden i benen från att behöva gå där ifrån.
