Det kan man svara, vad det än gäller när man inte har lust att lyssna mer. Och de blir tysta och ibland lite uppgivna, ibland lite stötta. Men sen tar jag mig kanske en sväng om med någon i matsalen och då skrattar alla, klappar i händerna och tycker att "det är så tokigt som hon gör!" Och så är allt glömt och förlåtet och jag börjar om från början, för att få dem att göra som det är tänkt. Och fungerar inte det så ringer jag ett litet samtal, ger en liten tablett och så blir det lite sömniga och mycket lättare att ha att göra med. Så går kvällen och alla somnar förutom jag och Rulle som sitter uppe och ser på TV med en ljudvolym som gör mig döv och honom nöjd.
Jag vill aldrig bli gammal
