Vi satt på det där cafét som blivit "vårt ställe". Som vi inte behöver nämna namnet på längre för att veta vart vi ska. Och han sjönk ihop mer och mer ju mer vi pratade, sträckte sig i bland, men skulle lika gärna kunna legat på golvet.
Så genomskinlig är han. Och han vet det. Och jag vet det, ser det. Men vet inte vad mer jag kan göra, än bekräfta förfallet, med vilket jag inte har någonting som helst att göra.
***
I bland är man en liten människa, och ibland är man ännu mindre. Plötsligt försvinner man. Det är bara så.
Du kan ta det som du vill. Jag försöker bara att förklara känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar