stabilitet. Vi pratade om det och han skrattade mig rakt upp i ansiktet. Och till en början höll jag nog ändå med honom om vem av oss som besatt mest stabilitet (läs. psykisk stabilitet). Men vid närmare eftertanke så måste jag nog ändå säga att det är tvärtom. För handlar stabilitet nödvändigtvis om kontroll? Kontroll som i att inte bryta ihop, kontroll som i att skjuta undan sina känslor, kontroll som i att aldrig bara bete sig precis efter hur man känner, utan bara efter hur man förväntas bete sig?
Stabiliteten jag har får jag just av detta, att ventilera all galenskap som slängs över mig. Allt som får mig att känna så förbannat mycket, allt som får mig att ligga vaken om nätterna och grubbla timme efter timme, allt som gör att mina axlar kryper upp till öronen av överspändhet och irritation. Allt måste ut nån gång. Det är när man aldrig exploderar som man går runt och blir småbitter och oberäknelig.
Andas människa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar