Höst, fast vinter, med hopp om vår.

Vi satt på det där cafét som blivit "vårt ställe". Som vi inte behöver nämna namnet på längre för att veta vart vi ska. Och han sjönk ihop mer och mer ju mer vi pratade, sträckte sig i bland, men skulle lika gärna kunna legat på golvet.
Så genomskinlig är han. Och han vet det. Och jag vet det, ser det. Men vet inte vad mer jag kan göra, än bekräfta förfallet, med vilket jag inte har någonting som helst att göra.

***

I bland är man en liten människa, och ibland är man ännu mindre. Plötsligt försvinner man. Det är bara så.
Du kan ta det som du vill. Jag försöker bara att förklara känslan.

a n d a s d å!

stabilitet. Vi pratade om det och han skrattade mig rakt upp i ansiktet. Och till en början höll jag nog ändå med honom om vem av oss som besatt mest stabilitet (läs. psykisk stabilitet). Men vid närmare eftertanke så måste jag nog ändå säga att det är tvärtom. För handlar stabilitet nödvändigtvis om kontroll? Kontroll som i att inte bryta ihop, kontroll som i att skjuta undan sina känslor, kontroll som i att aldrig bara bete sig precis efter hur man känner, utan bara efter hur man förväntas bete sig?
Stabiliteten jag har får jag just av detta, att ventilera all galenskap som slängs över mig. Allt som får mig att känna så förbannat mycket, allt som får mig att ligga vaken om nätterna och grubbla timme efter timme, allt som gör att mina axlar kryper upp till öronen av överspändhet och irritation. Allt måste ut nån gång. Det är när man aldrig exploderar som man går runt och blir småbitter och oberäknelig.
Andas människa!