Vaknade upp bredvid E. Kände mig helt uttömd efter nattens ältande samtal.
Det blev en tyst dag.
Satt på cafét vid Fågeltorget och såg hur himlen mörknade alldeles för fort utanför. tappade bort mig i skramlet och barnskriken bakom mig. Lyssnade på E som talade om lite av varje. Fastnade i tanken på att jag inte hade något att säga. Blev ännu tystare.
E är bra. Känns som att jag sällan behöver förklara mig för henne.
Hemma nu. Kom hit med hopp om att vara lite produktiv och förbereda min redovisning inför imorgon. Men fastnar med orden. Kan inte tillräckligt mycket. Att redovisa och stå för något som någon annan har skrivit är svårt. Det är inte mina ord. Det är inte mitt kunnande. Varför gör jag det här egentligen?
