Kom hem och började laga sådär hopplöst mycket mat, och allt på en gång och inget blev rätt, och inget blev speciellt gott, och det mesta kändes rätt hopplöst.
Stod och grät lite inne i kylskåpet ett tag.
Sen kom O hem och jag vaknade upp en aning ur min förtvivlade förvirring. Kunde till och med skratta åt eländet. Det ser lite ut som att en orkan dragit igenom köket. Men det är okej. Jag är lugn nu. (och jag har mat för hela veckan)
Det är ju bara det att hon mår så himla dåligt. Och det gör mig så olycklig.
