PM-seminariet i dag var nästan snäppet värre en de mardrömmar som jag låg och vred mig med under natten innan.. Vår opponent var rätt nöjd, examinatorn och handledaren såg dock helt annorlunda på det och det kändes som att jag och Em försvarade oss med näbbar och klor den första timmen, sen gick luften liksom ur. Man orkar inte höra att man är värdelös hur länge som helst.
Så nu blir det mer deras arbete än vårat. Men vad ska man göra? Jag har väl aldrig påstått att jag varit speciellt förtjust i min utbildning någonsin..
Åkte hem och somnade. Vaknade av att någon sprang upp för trappen. Trodde jag ja. När jag väl gick upp var lägenheten helt tom. Mycket märkligt.
