jag snubblade till och föll ner i mörkret. Bildligt sett alltså. Ska vi vara ärliga? Jag kanske blir lite personlig då..
Så jag vaknade mitt i natten av att mina ben skakade. försökte att få dem att sluta, men då drog magmusklerna ihop sig istället. Sen kom axlarna inte långt efter och det blev svårt att andas. Då blev jag rädd.
Så jag tänkte, okej, en promenad. tog mig upp ur sängen och ned för trappen och ut. Händerna lydde inte, inte knyta skorna, inte tända cigarett.
Ringde hem till mamma och pappa. Dom kom och mötte, hjälpte mig hem till dem. Låg med kramper och spasmer ytterligare en halvtimme eller så innan mamma ringde larmcentralen.
- För helvete! jag är ju vid medvetande! inget jävla sjukhus!
Fick luren och hörde en röst på andra sidan förklara för mig hur man andas.
andas andas andas...
Fick lugnande av mamma och somnade tillslut av utmattning.
Vaknade av att det var ljust i rummet igen. Kände mig för i kroppen. Varje muskel skrek av utmattning.
Det kändes som att jag blivit över körd av en traktor ungefär. dagen blev vinglig. Och ju mer natten närmade sig ju mer började jag känna rädslan komma över mig. Tänk om det händer igen! Samtidigt som en annan röst i mitt huvud hela tiden sa, - Kom igen, det händer inte! Och om det gör det så klarar du det.
Eller något sådant.
Jag valde i alla fall att lägga mig i soffan istället för sängen.
Senare kom O hem och såg trasigheten och kom med lösningen. Jag sov hos honom, och lyckades faktiskt till slut att somna också, och att inte vara rädd.
I dag känns allt bra, och jag börjar så smått att snegla på allt jag har att göra igen. Ett sammanbrott gör inte att någonting försvinner, men det kan få en att se och prioritera på ett annat sätt.
Och ja, jag tar tag i det. Jag löser det här nu. Det är ett löfte.
