nutiden

Livet är rätt bra. jag har rätt kul och försöker ser framåt.
Det vore dock en lögn av mig att försöka påstå att jag inte gråter varje dag. För gör jag det inte på dagen så vaknar jag med saltiga kinder morgonen efter. Kroppen ventilerar som den vill.

I måndags skulle Johan ha blivit 28 år. Det blev han inte.
Den 22 mars 2010 kl.16.28 dog han. 27år och 263 dagar gammal. Det var en plötslig hjärnblödning förklarade de. Inget som gick att förutse. Inget som gick att göra något åt. Den var för stor, för plötslig. Mitt i backen, just i en sväng på snowboarden föll han ihop.
Borta. I böckerna beskriver dom det som "ett pistolskott". I ena stunden är du där, i nästa, borta. Ingen smärta, ingen ångest ingenting. Du är borta. B O R T A.

Jag har skrikit och gråtit, jag har varit arg förbannad frustrerad förtvivlad ledsen men framför allt arg, så in i helvete förbannad. För det känns så jävla jävla orättvist!
Jag har flängt runt. Malmö, Ystad, Halmstad, Strängnäs, Paris, div endagsutflyckter med bilen. allt för att komma bort? komma någonstans? jag vet inte.
Men nu är jag här. Och nu stannar jag i det. Ett tag. Inga resor inplanerade framöver. Vi får se.