Hon kom förbi idag, jag är hemma, väntar på att livet ska ta fart igen, och det gör det. Snart.
Jag har egentligen aldrig haft en speciellt nära relation med min mamma förens det här året. Konstigt egentligen att jag i så många år gått och försökt hålla upp någon form av fasad in för henne. Hon som burit mig i nio månader inom sig. Hon som så nära sett mig bli till den jag är och ändå känts så långt ifrån mig. Märkligt det där. Nåväl, idag kom hon förbi, lika sprudlande som alltid, med fikabröd och blommor. Sen satt vi och pratade, eller snarare, jag låg raklång och malde på om exakt ALLT som snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Hon satt i fåtöljen med mina katter omkring sig och lyssnade, ifrågasatte, skämtade, vände och vred med mig. Gjorde allt rätt liksom. Rörde mig inte när jag började gråta, lät mig hållas, var inte påtvingande. Var fantastisk. var inte sitt hysteriska jag. Var bara där. jag älskar henne!
Sen drog hon på sig sin röda kappa och skyndade iväg, hon kände att hon hade varit borta från pappa för länge och ville hem till honom. Han hade även hunnit ringa och fråga efter henne. Dom hade varit ifrån varandra 4 timmar. Dom är så fina med varandra. Dom har varit tillsammans i trettio år. Gifta i tjugoåtta. Och om det jag ser mellan dem inte är kärlek så vet jag inte vad som är det!
