Det har gått nästan ett år nu och jag kommer inte undan okej.
Ett sista desperat flyktförsök till Carlifornien och min andra hälft.
Jag såg en bild på Johan på facebook idag. jag var liksom inte beredd, och så var han plötsligt bara där framför mig. Mitt i livet, mitt i en rörelse, som alltid. Och han var glad och solbränd och log , nej skrattade, in i kameran.
Johan är alltså fortfarande död och har varit det i 355 dagar och 11 minuter om jag räknat rätt. det är egentligen inte så viktigt det där med tiden. men ändå.
När kommer jag att sluta gråta? när kommer jag att sluta ha en klump i halsen allt som oftast? va? kan du svara på det?
Nej just det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar