Du kom upp i mitt huvud igen. Som vanligt över nån låt som jag snubblade över och glömt att du gillade. inatt va det den här
Lite sorg måste det fortsätta finnas i bloggen. Annars vore det inte jag. När jag börjar gråta sätter sig katterna och tittar på mig. Tysta, väntande, när de värsta hulkningarna och snyftningarna lugnat sig kommer de fram och naffsar i mina ögonfransar.
Johan är alltså fortfarande död. Det gör fortfarande ont. Och den hopplösheten som gräver hål i mig bara fortsätter. Trotts att jag hittat mycket att försöka fylla ut med, stoppa framfarten och så vidare. Det svider, bränner gör ONT.
Mamma hade en dröm för några veckor sen. Du va där, och du sa "- Frida tycker att hon känner av mig ibland, hälsa henne att det stämmer, hälsa att det är jag."
det tröstar. Det gör det, för jag har kännt, men jag har viftat bort, naturvetare som jag är. Men sen du dog, har världsbilden ruckat lite på sig. Vare sig jag vill det eller ej. Det finns saker som inte går att förklara.
tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar