Hon ringde vid 3.
Jag svarade inte.
Men hon fortsatte ringa. Fjärde gången svarade jag.
Jag känner henne inte. Men hon var ledsen. Full och förvirrad.
Förvriden på något vis.
Det kändes orättvist.
Men samtidigt var hon ju så ensam. Ensam med all den där sorgen.
Så jag stannade kvar i telefonen. Lovade att träffa henne någon dag.
Försäkrade mig om att hon inte var ensam osv.
Men jag är inte riktigt säker på vad jag kan göra för henne.
Hon är ledsen över att Johan är borta. Och jag har inga svar. Jag vet inte hur man ska hantera det. Jag vet faktiskt ingenting.
Efter att vi lagt på låg jag vaken resten av natten och stirrade i taket.
Jag vet inte vad jag kan göra.
Och jag vet inte vad jag orkar.
Och jag vet inte vem hon är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar