Operan

Vi var på Operan han och jag. Såg La Bohemé, det var fantastiskt! Det är ju en väldigt fånig och pompös opera i all sin storslagenhet. Men det är svårt att inte fångas av den. Operan i sig är även den storslagen. Jag vill liksom aldrig gå ut därifrån. Champagne i pausen, alla är finklädda, svala marmorgolv.

Senare samma vecka var jag på Opera källaren med mamman och pappan och åt middag. Det var brorsans födelsedag, eller skulle ha varit eller hur man nu skriver. Det var en väldigt väldigt bra middag. Sex stycken rätter, och vi blev behandlade som kungar och drottningar!

Jag tycker så fruktansvärt mycket om det livet jag låtsas leva när jag inte går runt i svettiga sjukhuskläder och vårdar psykiskt sjuka brottslingar...

Ibland tänker jag att jag var ämnad för någonting annat än det här.

allt är stökigt, jag är stökig, min lägenhet är stökig och jag är trött.
Allt jag vill är att vara ledig och ansvarsfri. Åka ut i skärgården. Gömma min i nån liten stuga och dricka kaffe, påta i en trädgård och se dagen gå. Kanske bada lite i havet, kanske läsa en bok och skriva några brev.

Istället sitter jag här i min stökiga lägenhet och orkar ingenting för att jobbet och värmen suger ut alla mina krafter och gör mig till en liten trasa.

Om en månad och sex dagar får jag semester.

Annars då?
Jag är för det mesta livrädd, dramatiserande, osäker fåntratt i hjärtat.
I skallen ett virrvarr av jobbtankar, dåligt samvete över dem jag aldrig hinner träffa, stress över stressen.