Johan igen

Hur är din sorg efter Johan nu? Enkelt, hårt, frågan föll, vi kunde nästan höra hur den studsade mellan kökslukorna innan den landade. Det är som det är du vet (jag börjar alltid så) Som att jag fortfarande försöker slingra mig fast jag vet att jag inte kan. Johan är död. Han är inte bara död, han är borta nu. Förr kände jag att jag hade honom med mig på ett mer själsligt sätt. Han var här, han fanns omkring mig och vi möttes i mina drömmar, i vilka han lugnade mig, förklarade, eller bara höll om mig. Och jag fick känna hans lukt, hans värme, hans armar om mig, en puls som var på riktigt. Höra hans röst och se in i hans gröna ögon. Men nu, nu har det inte hänt på länge. Nu är han inte här mer. Jag pratade med lilla M i somras och frågade henne om hon mindes Johan? Vi gick och sparkade grus på väg bort till bonden inne på ön för att hämta posten. Hon höll sin lilla hand i ett stadigt grepp och drog ned mitt huvud till hennes nivå så att jag blev tvungen att stanna. -Johan och jag brukar säga go natt till varandra. Han kommer varje kväll. Vi pratar om vad jag gör på dagis och så...' Så satte hon sig ned för att plocka några harsyra, flög upp för att fånga en fjäril och började åter att spankulera bort mot brevlådan. Jag själv hamnade lite efter. Överrumplad av hennes svar.. Men vad gör han då? Vad gör HAN om dagarna? Säger han det? Frågade jag när jag väl hann ikapp henne längs grusvägen. Hon tittade på mig med den mest självklara blick och sa, -Ja, han säger ju att han bor på månen och springer maraton där, ibland hoppar han över till någon stjärna och ibland kommer han ner till oss. inga konstigheter.

Den där snubben från förr

Jag sprang in i honom på stan idag. Med sig hade han sin son (!!!wtf!!)

Han alltså, HAN killen som var min första största allt allt allt. Killen jag gav min själ, mitt hjärta, han jag kunde dött för, han som lämnade mig, trasig kär frustrerad, förkrossad och arg.
Han som slutade älska mig först.

Tur att jag tvättat håret imorse.

Men jag var nog rätt dryg, pratade som vanligt lite för fort på det där sättet så jag får svårt att andas och blir torr i halsen.

M e n det var ju HAN.

Med en barnvagn, med ett barn i! Det såg så overkligt ut för han själv ser ut som han fastnat i tiden. Möjligtvis lite bättre skägg men annars allt samma.

Allt som jag lärt mig glömma bort så bra.. samma.

Time out

En dag på jobbet. En ordination ser inte ut som den brukar. Jag slår upp i FASS och finner inte någon förklaring. Så jag bestämmer mig för att dubbelkolla detta beslut med ansvarig överläkare.
Det är mig veterligen, min uppgift som sjuksköterska att ställa just denna typ av frågor då det är tänkt att JAG ska administrera läkemedlet till patienten sen.
Det bemötande jag får av ansvarig överläkare när jag framför min undran är ett raseriutbrott(?) Där han i hårda ordalag förklarar att jag som sjuksköterska "inte ska ställa sådana dumma frågor!" och att han minsann varit överläkare i många år" (vilket jag vet). Jag vet också vad som står i FASS och jag vet vad som (i vanliga fall) förväntas av mig som sjuksköterska..

Kan det vara så att jag under mina tre år på Röda Korsets Högskola fick lära mig fel? Kanske stämmer det inte att vi inkom sjukvården ska jobba i team, där allas kompetenser värderas och vägs samman, och där man sk kunna diskutera beslut även då det är över läkaren som sitter på det yttersta ansvaret?
Om det är så att det äldre Hierarkiska systemet (som jag läst om i historieböckerna om sjukvårdens utveckling) fortfarande finns kvar, så har jag nog hamnat fel.
Att mitt yrke bara ska bestå av att "lyda order" och inte tänka själv, att inte använda den kompetens som jag faktiskt har och istället bara nicka och le? Ja, då har jag sannerligen kommit fel och ber i så fall om ursäkt för mina "dumma frågor" och ber att få tacka för mig.

två år

Så har det gått två år. TVÅ år, 2 år, t v å ÅR.

Jag flyr inte det här året. Och sitter således och stirrar sorgen stint i ögonen. Två år är fan ingen tid att tala om. Det gör fortfarande lika ont. Och jag grinar fortfarande. Jag kan fortfarande inte återberätta allt. Jag kan fortfarande inte känna den där "friden i sorgen" som folk pratar om. Det är fortfarande ett stormande jävla eldhav i mig som jag inte vet vad jag ska göra av.

Johan är död. Han fortsätter att vara det.

livet

Jag jobbar. Jag jobbar MYCKET. För jag jobbar inom vården. När jag säger till min chef att min arbetsbörda ibland får mig att grina om nätterna, är hennes svar att jag ska gå ner på 80%. För att orka med. Men går jag ner på 80% får någon annan mer att göra. Och så går det runt. Allt handlar om pengar. Jag vet det. Jag vet vad vi har för budget. Jag är med och gör löneöversynen, jag är där jag ser. Och jag blir så förbannat jävla trött. Vi jobbar med människor. Och att behöva sitta och vända ören gör mig tokig. Diskussionen dras alltid till den punkt då någon säger"- Ja du Frida-Lo, du får nog ta och bli politiker om du ska få som du vill". Jag vill inte bli politiker. Jag vill jobba nära, jag vill kunna jobba nära. Men jag vill inte slita ut mig före tretti. Jag vill inte "gå in i väggen". Varför ska jag göra det, när jag inte ens får en skälig lön. Och framför allt aldrig får ett litet "tack"?