Så har det gått två år. TVÅ år, 2 år, t v å ÅR.
Jag flyr inte det här året. Och sitter således och stirrar sorgen stint i ögonen. Två år är fan ingen tid att tala om. Det gör fortfarande lika ont. Och jag grinar fortfarande. Jag kan fortfarande inte återberätta allt. Jag kan fortfarande inte känna den där "friden i sorgen" som folk pratar om. Det är fortfarande ett stormande jävla eldhav i mig som jag inte vet vad jag ska göra av.
Johan är död. Han fortsätter att vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar