Jag sprang in i honom på stan idag. Med sig hade han sin son (!!!wtf!!)
Han alltså, HAN killen som var min första största allt allt allt. Killen jag gav min själ, mitt hjärta, han jag kunde dött för, han som lämnade mig, trasig kär frustrerad, förkrossad och arg.
Han som slutade älska mig först.
Tur att jag tvättat håret imorse.
Men jag var nog rätt dryg, pratade som vanligt lite för fort på det där sättet så jag får svårt att andas och blir torr i halsen.
M e n det var ju HAN.
Med en barnvagn, med ett barn i! Det såg så overkligt ut för han själv ser ut som han fastnat i tiden. Möjligtvis lite bättre skägg men annars allt samma.
Allt som jag lärt mig glömma bort så bra.. samma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar