Johan igen

Hur är din sorg efter Johan nu? Enkelt, hårt, frågan föll, vi kunde nästan höra hur den studsade mellan kökslukorna innan den landade. Det är som det är du vet (jag börjar alltid så) Som att jag fortfarande försöker slingra mig fast jag vet att jag inte kan. Johan är död. Han är inte bara död, han är borta nu. Förr kände jag att jag hade honom med mig på ett mer själsligt sätt. Han var här, han fanns omkring mig och vi möttes i mina drömmar, i vilka han lugnade mig, förklarade, eller bara höll om mig. Och jag fick känna hans lukt, hans värme, hans armar om mig, en puls som var på riktigt. Höra hans röst och se in i hans gröna ögon. Men nu, nu har det inte hänt på länge. Nu är han inte här mer. Jag pratade med lilla M i somras och frågade henne om hon mindes Johan? Vi gick och sparkade grus på väg bort till bonden inne på ön för att hämta posten. Hon höll sin lilla hand i ett stadigt grepp och drog ned mitt huvud till hennes nivå så att jag blev tvungen att stanna. -Johan och jag brukar säga go natt till varandra. Han kommer varje kväll. Vi pratar om vad jag gör på dagis och så...' Så satte hon sig ned för att plocka några harsyra, flög upp för att fånga en fjäril och började åter att spankulera bort mot brevlådan. Jag själv hamnade lite efter. Överrumplad av hennes svar.. Men vad gör han då? Vad gör HAN om dagarna? Säger han det? Frågade jag när jag väl hann ikapp henne längs grusvägen. Hon tittade på mig med den mest självklara blick och sa, -Ja, han säger ju att han bor på månen och springer maraton där, ibland hoppar han över till någon stjärna och ibland kommer han ner till oss. inga konstigheter.