As Serious as Your Life

jag snubblade till och föll ner i mörkret. Bildligt sett alltså. Ska vi vara ärliga? Jag kanske blir lite personlig då..

Så jag vaknade mitt i natten av att mina ben skakade. försökte att få dem att sluta, men då drog magmusklerna ihop sig istället. Sen kom axlarna inte långt efter och det blev svårt att andas. Då blev jag rädd.
Så jag tänkte, okej, en promenad. tog mig upp ur sängen och ned för trappen och ut. Händerna lydde inte, inte knyta skorna, inte tända cigarett.
Ringde hem till mamma och pappa. Dom kom och mötte, hjälpte mig hem till dem. Låg med kramper och spasmer ytterligare en halvtimme eller så innan mamma ringde larmcentralen.
- För helvete! jag är ju vid medvetande! inget jävla sjukhus!
Fick luren och hörde en röst på andra sidan förklara för mig hur man andas.
andas andas andas...
Fick lugnande av mamma och somnade tillslut av utmattning.
Vaknade av att det var ljust i rummet igen. Kände mig för i kroppen. Varje muskel skrek av utmattning.
Det kändes som att jag blivit över körd av en traktor ungefär. dagen blev vinglig. Och ju mer natten närmade sig ju mer började jag känna rädslan komma över mig. Tänk om det händer igen! Samtidigt som en annan röst i mitt huvud hela tiden sa, - Kom igen, det händer inte! Och om det gör det så klarar du det.
Eller något sådant.
Jag valde i alla fall att lägga mig i soffan istället för sängen.
Senare kom O hem och såg trasigheten och kom med lösningen. Jag sov hos honom, och lyckades faktiskt till slut att somna också, och att inte vara rädd.

I dag känns allt bra, och jag börjar så smått att snegla på allt jag har att göra igen. Ett sammanbrott gör inte att någonting försvinner, men det kan få en att se och prioritera på ett annat sätt.

Och ja, jag tar tag i det. Jag löser det här nu. Det är ett löfte.

mamma ringde

-Hej Pärlan, det är MAMMA!
-hej
-Har du sett någonting på nyheterna idag?
-nä..
-För nu blir det förlovning förstår du! Ja Victoria och Daniel. Tror man i alla fall. Ja Kungen ska ju ge sitt medgivande och så förstås..
-eh, jaha men mamma är det verkligen ett gott parti? Han är ju trotts allt en medelklassklille från Ocklebo (försöker jag skämta)
-MEN HUVUDSAKEN ÄR VÄL ATT HON ÄR KÄR I HONOM TYCKER I ALLA FALL JAG!
-jajojamen..
-jaja, jag kommer hem till dig om 20 minuter så tar vi en promenad och dricker kaffe sen det blir väl trevligt hej hej gumman vi ses snaaaart!
*Klick*

herregud.

NEJ!

Jag HATAR snö. jag gör det okej. Så kom inte till mig och prata om att det ser ut som "en saga" ute, eller att det är fantastiskt "med allt det vita". NEJ! Det är kallt. Man vrickar fötterna så fort man ska gå någonstans och det kommer i sinom tid att förvandlas till slask som förstör skorna och blöter ner fötterna och gör en förkyld, alternativt förvandlas det till is som gör att man snubblar och halkar och faller och trillar och gör sig illa, skäms osv osv. så kom inte till mig med er snöromantik!
USCH!

Jag är hemma idag och planerar att inte röra mig utanför dörren under några omständigheter. Förresten ska jag skriva ut 30 citat om sjuksköterskor från en bok skriven av en gubbsjuk gammal farbror som älskar att ligga på sjukhus.

100%

Vi hade kalas! En liten bjudning med omkring 200 personer.
Och det var f a n t a s t i s k t !
innan var jag så nervös att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till.
Men så satte allt igång och lyckan var obeskrivlig! Alla underbara människor.
Alla de bästa var där!
Och det var kära kära återseenden, det var fint! fint! fint! och energin tog aldrig slut och jag ville aldrig riktigt gå.
Väl hemma föll jag trotts allt ihop i en liten trött hög och var inte speciellt närvarande vid den efterfest som tydligen pågick omkring mig.

Den där varma lyckobollen är tillbaka i bröstet på mig!

Tack.

Nu är jag sådär dramatisk, förlåt, jag menar patetisk igen.

Jag har en för livlig fantasi för mitt eget bästa. Jag ser ansikten i fönsterrutorna, jag hör folk som bryter sig in, gömmer sig i garderober, smyger upp för trappan osv osv bara för att jag är ensam hemma. Och visst har det blivit väldigt kallt? Någonting har säkert gått sönder. Jag borde gå och känna på handtaget, men jag vågar inte gå ner för trappen. Jag borde gå och släcka i köket, men det fönstret är i markhöjd och det kan ju stå nån där. Eller nåt jag vet inte.
fan.

min lilla mammas fantastiska kaos

Det är som om det alltid är något som virvlar runt henne. Hon har 1000 saker på gång hela tiden, om inte för handen, så i huvudet, och det lyser igenom.
Ja jag är alltså hemma hos mina föräldrar igen, det brukar bli så när jag är sjuk.
Jag blev just utkörd ur köket då jag sa att det inte var speciellt "Ladylike" av min kära mor att stå och svära in i kylskåpet. Då Gav hon mig en isande blick som inte krävde några förklaringar och jag skyndade ut. Hade jag frågat hade hon med en pressad glädje tryckt fram ett
- Nej då Pärlan jag är inte arg, gör som du vill! det blir så bra så! Gästerna kommer ju inte allt för snart...
Eller något i den stilen.
Hon är fantastisk, men vill inte vara det. Jag kommer antagligen att bli precis som hon, tyvärr. Jag ser redan tendenser till det.

bah

Så jag vaknade på E´s soffa av en vad jag trodde trasig klockradio, den var inte trasig, den skulle vara så.
Upptäckte till mitt stora förtret att jag inte blir friskare, det går bara utför. Ringde Em och ställde in pluggsesionen för dagen. Huvudet känns stort som en pumpa eller något sådär jätte stort, ja ni vet, stort och tungt. Bränner liksom lite i alla muskler och leder och svider i näsan och kliar i halsen, ja det vanliga. Och som vanligt kommer det när man har som minst tid att bara ligga hemma och snörvla!

Sågad vid fotknölarna

PM-seminariet i dag var nästan snäppet värre en de mardrömmar som jag låg och vred mig med under natten innan.. Vår opponent var rätt nöjd, examinatorn och handledaren såg dock helt annorlunda på det och det kändes som att jag och Em försvarade oss med näbbar och klor den första timmen, sen gick luften liksom ur. Man orkar inte höra att man är värdelös hur länge som helst.
Så nu blir det mer deras arbete än vårat. Men vad ska man göra? Jag har väl aldrig påstått att jag varit speciellt förtjust i min utbildning någonsin..

Åkte hem och somnade. Vaknade av att någon sprang upp för trappen. Trodde jag ja. När jag väl gick upp var lägenheten helt tom. Mycket märkligt.

Kära Ejwor

Mitt jobb har blivit kul igen. För nu har jag Ejwor.
Vi talar om passionen, kärleken och karlarna i våra liv.
Ejwor säger att mitt hjärta kommer att gå sönder snart om jag inte gör något fort. Hon talar om att fatta beslut, att skapa förändring. gör jag inte det kommer mina nerver att vara trasiga alldeles för snart och det är jag på tok för ung för.
Ejwor menar att jag trasslat in mig alldeles för mycket. Att jag måste göra något drastiskt Och det fort!
Risken för att mitt hjärta inte ska orka med är överhängande om jag inte tar till handling. Men så talar vi vidare, jag leder henne genom tid och scenarion, tar om det igen och tillslut står även hon och vacklar.
För vad kan en flicka göra?
Senare på kvällen möter jag upp med Elin, den unga versionen av Ejwor som upprepar en fras från tidigare omnämnd utan att veta om det.
- Usch, jag skulle verkligen inte vilja byta liv med dig just nu F!

Jag trodde att jag skulle trilla dit igen..

men det gjorde jag inte.
Tack för att du håller i mig när det vinglar till som mest.

Yep, it still hurts

- Tycker du att det känns bra?
- Jo, jag tycker det känns bra, eftersom jag inte behöver vakta mitt hjärta för dig längre.
- Menar du att du har behövt göra det?
- ja men vad tror du?, Det var ju faktiskt du som bröt det itu..
- Säg inte så..
- Varför skulle jag inte? det är ju sant.
- Jo men jag gillar inte att se det så.
-...
-...
- Där är min buss, vi hörs ok?
- ja vi hörs, snart!


aj.


-Kan du hålla i mig för jag tror att jag går sönder?