Det vore så skönt att få sova ut ordentligt. Men min kropp har tydligen bestämt sig för att plåga sig själv med att vakna vid fem varje morgon, oberoende av vilken tid jag går och lägger mig, oberoende av hur länge jag ligger uppe och grubblar.
Jag krigar mot mig själv just nu.
Annars då?
Våffel-dagen firades, med pompa och ståt här hemma och jag kunde bara konstatera att mina vänner är de finaste människorna i världen (jag skyller den här blödigheten på sömnbristen..) Men fan vilka bra människor jag har i min närhet!
Jag utkämpar även ett annat krig just nu. Också mot mig själv, men med andra medel. Jag försöker få ordning på mig själv. Jag pratar med lärare och handledare, jag går på möten och planerar min framtid. Jag gråter inför främlingar, jag erkänner ett visst mått av förfall, jag erkänner en svaghet. Och det är läskigt, så in i helvete läskigt. Men jag gör det.
