s n a r t .

Jag sitter i vardagsrummet och ser solen gå ned under regnmolnen. Jag är rätt sliten och trött. I går kom min lilla skyddsling hem till mig och började oväntat gråta där hon satt i guldsoffan. Och det fortsatte hon med natten igenom. Hon är så mycket bättre än vad hon själv vill tro!
Försöker bli klar med skolan, känns som om jag inte träffat mina vänner på hur länge som helst. Fast jag vet ju att det inte är sant. Man kan inte alltid ha tid.
Men ibland måste man låta livet komma emellan också.
Snart snart snart ska jag sluta vara allvarlig och bara leka mig igenom dagarna igen!

bah!

För några dagar sen var jag ute och promenerade med en gammal vän. Vi kom osökt in på det där med att träffa någon. Att "skaffa förhållande" "bli kär". Ja det där som vi båda som synes är rätt dåliga på. Efter en timmes svamlande fram och tillbaka sa han ;
- Fan Frida, det som skrämmer mig är att vi säkert kommer att ge upp snart, och nöja oss med någon som bara känns så där.
- NEJ! Men fan! Passionen då? Ska det kännas, så ska det kännas på riktigt. Jag tänker fan inte nöja mig.
- Vi kanske har för höga krav?
För sanningen är att, när jag träffat någon ett tag, så kommer alltid tanken
- Jag kan få någonting bättre! Och så bryter man den kontakten gör sig själv och någon annan olycklig för en tid bara för att man kände att man kunde få någonting bättre...

- Men ja, frågan är nog när man faktiskt kommer ge med sig, sänka sina krav och tillåta sig själv att vara n ö j d.

Filifjonka på mirakelkur

In i dimman i tisdags en lite ljusning idag. Känner mig disig dimmig yrslig. Har varit rätt svårt att fokusera och hänga med, hålla ordning, vakna, somna (ja förutom på dom där andra små pillerena som nu tilldelats mig då va, sovandet alltså, bättre) tala, lyssna, tänka, känna.
Lite skraj för det mesta, pratar med O om det, får dåligt samvete, ångrar mig, försöker tuffa till mig, gömmer mig, går i cirklar, får mycket gjort, får ingenting gjort, och nu blev jag nog lite för personlig igen

rödvinsnostalgikern är här igen..

För jag kan inte låta bli, för jag gick genom ösregn med trasigt paraply och pappkassar som blev tyngre och tyngre och himlen var svart och det doftade hägg i hela söderort. Och jag ville inte göra något annat. Så jag tog lite extra tid, balanserade på trottoarkanterna och nynnade med i vad än som spelades i mina öron.
Tog tunnelbanan från Örnsberg, en kille kom fram till mig på perrongen.
- Ursäkta att jag stör, jag ser att du har mycker att bära och så, men kolla den här skivan!
Han visade en skiva som verkade lite kul, man vek upp den och så poppade skivan ut på nåt vis.
- oj, ja den var fin!
-Jag vill att du ska ha den.
- vad är det för musik?
- äh, det spelar ingen roll, det är inte det viktiga, ta den bara, ingen press okej?
- haha, nej nej! tack!
- lägg ner väckarklockan och håll i skiva och så ger du mig din andra hand.
Så jag gjorde som han sa, och så gjorde han en "high five".
- tack!
- eh, tack själv!
Och så sprang han på tåget som kom.

Onsdag 6 maj 2009

Jag vaknade av att O började stöka runt i köket, gick upp och åt frukost med honom och A. Sen, när dom gått, stack jag ut och sprang. Jag är skitdålig på att springa, jogga, eller vad man nu ska kalla det. Men på något sätt var det rätt tillfredsställande ändå. Och så kunde jag koncentrera mig rätt länge på att plugga sen också så det är kanske en smart grej att göra.

to be continued..

Medea Medea Medea...

Så äntligen kom jag i väg och fick se Medealand. E lyfte ett lugnande finger och sa åt mig att inte ha FÖR höga förväntningar. MEN mina höga förväntningar infriades! Det var enastående! Både jag och J som var där med, satt med glansiga ögon och klumpar i halsarna. Ångesten, ilskan, hjälplösheten, maktlösheten, frustrationen, sorgen som riktigt slet i i Medea och samtidigt i publiken..
Jag vet inte vad mer jag kan säga. Alla borde se Medealand.

"- Jag vill ha mitt liv tillbaka.
Och om jag inte kan få det vill jag ha hans liv.
Hjärta för hjärta.
Öga för öga.
Kön för kön."

kameran

Den har legat orörd där i jackfickan i flera dagar nu. Jag har tänkt många gånger som vanligt att jag skulle plocka upp den och trycka av. Men nej?
det är som om det ändå inte spelar någon roll längre. Som om äh det kommer så många fler tillfällen. Jag vet inte.
Jag har pluggat jätte mycket de senaste dagarna, varit i skolan på en lördag, läst läst läst. Ändå hunnit med en del utomhusaktiviteter i solen, jag menar, parkhäng, promenader och allt det där. låta dagarna flyta på, hela tiden vara på väg någonstans, men aldrig komma fram just dit. Hittar alldeles för många stopp på vägen.