två år

Så har det gått två år. TVÅ år, 2 år, t v å ÅR.

Jag flyr inte det här året. Och sitter således och stirrar sorgen stint i ögonen. Två år är fan ingen tid att tala om. Det gör fortfarande lika ont. Och jag grinar fortfarande. Jag kan fortfarande inte återberätta allt. Jag kan fortfarande inte känna den där "friden i sorgen" som folk pratar om. Det är fortfarande ett stormande jävla eldhav i mig som jag inte vet vad jag ska göra av.

Johan är död. Han fortsätter att vara det.

livet

Jag jobbar. Jag jobbar MYCKET. För jag jobbar inom vården. När jag säger till min chef att min arbetsbörda ibland får mig att grina om nätterna, är hennes svar att jag ska gå ner på 80%. För att orka med. Men går jag ner på 80% får någon annan mer att göra. Och så går det runt. Allt handlar om pengar. Jag vet det. Jag vet vad vi har för budget. Jag är med och gör löneöversynen, jag är där jag ser. Och jag blir så förbannat jävla trött. Vi jobbar med människor. Och att behöva sitta och vända ören gör mig tokig. Diskussionen dras alltid till den punkt då någon säger"- Ja du Frida-Lo, du får nog ta och bli politiker om du ska få som du vill". Jag vill inte bli politiker. Jag vill jobba nära, jag vill kunna jobba nära. Men jag vill inte slita ut mig före tretti. Jag vill inte "gå in i väggen". Varför ska jag göra det, när jag inte ens får en skälig lön. Och framför allt aldrig får ett litet "tack"?