Det där med att hinna med..

Jag uttryckte en önskan om att inte behöva sova.

- Nu är du så där destruktiv igen.
- Det är jag väl inte, jag vill bara inte behöva ödsla tid på det där sättet.
- ...

Meningarna går i sär, som så ofta annars också. Men jag vill ju bara hinna med allt! och gärna lite till om jag kan..

drömmen

jag gick runt med ett bultande hjärta i ena handen, och en kall hjärna i den andra. Dom satt ihop med vad som såg ut att vara en navelsträng.
Jag vet inte hur jag ska tolka den.

Äter frukost i köket i dag. Kanske det varmaste rummet i huset. Låg uppe sent och lyssnade på ljudbok igår. Sen upp tidigt för att tvätta. Under tvätten somnade jag dock om och är nu sen till mötet med Em i skolan, hon är van. Jag skäms lika mycket varje gång.

ensam hemma

det

är

okej

.

Jag och Jason Schwartzman sjunger duetter och har det fint.
Och så eldar jag lite då och då.

Inte så produktivt kan hända, men något.

hemlighet

Jag har en. Jag vet. Du tror att jag inte kan. Och det är svårt! Den hoppar runt i huvudet och kittlar stämbanden på mig. Och jag har nästan försagt mig två gånger nu.

Totte ringde idag och brusade över mina planer. Han tycker inte att jag är riktigt klok. Jag förstår inte vad det är som gjort honom så rädd och orolig här i livet.

Jag har rätt kul.
Jag blundar mycket och försöker halvhjärtat men ändå så gott jag kan, på mitt sätt.

skolkarna

Löwet kom över, vi dricker kaffe och hon spelar elorgel. Det är bra. Vi vet. Vi ska bara fixa lite pengar, och sen kan vi leva så här jämt.

Det där med att rädda världen får någon annan göra. O till exempel. eller kanske C. E verkar ha planer åt det hållet också. Så jag känner mig rätt trygg med att lämna över det åt dem.

tröttsamt

Vaknade som vanligt med en stark ovilja i kroppen. Varje dag börjar så. Att hitta anledning att gå upp och ta tag i sig själv blir inte lättare eller svårare. Det är alltid samma visa, och jag går upp med en känsla av att ha förlorat.

Sen skjuter jag allt det där åt sidan, sträcker på mig, ser mig själv i spegeln, ler stelt och hoppas att jag i alla fall kan lura någon annan än mig själv med det där leendet.

hemma själv

Kom hem och började laga sådär hopplöst mycket mat, och allt på en gång och inget blev rätt, och inget blev speciellt gott, och det mesta kändes rätt hopplöst.

Stod och grät lite inne i kylskåpet ett tag.
Sen kom O hem och jag vaknade upp en aning ur min förtvivlade förvirring. Kunde till och med skratta åt eländet. Det ser lite ut som att en orkan dragit igenom köket. Men det är okej. Jag är lugn nu. (och jag har mat för hela veckan)

Det är ju bara det att hon mår så himla dåligt. Och det gör mig så olycklig.

tyst dag

Vaknade upp bredvid E. Kände mig helt uttömd efter nattens ältande samtal.
Det blev en tyst dag.
Satt på cafét vid Fågeltorget och såg hur himlen mörknade alldeles för fort utanför. tappade bort mig i skramlet och barnskriken bakom mig. Lyssnade på E som talade om lite av varje. Fastnade i tanken på att jag inte hade något att säga. Blev ännu tystare.
E är bra. Känns som att jag sällan behöver förklara mig för henne.

Hemma nu. Kom hit med hopp om att vara lite produktiv och förbereda min redovisning inför imorgon. Men fastnar med orden. Kan inte tillräckligt mycket. Att redovisa och stå för något som någon annan har skrivit är svårt. Det är inte mina ord. Det är inte mitt kunnande. Varför gör jag det här egentligen?

Höst, fast vinter, med hopp om vår.

Vi satt på det där cafét som blivit "vårt ställe". Som vi inte behöver nämna namnet på längre för att veta vart vi ska. Och han sjönk ihop mer och mer ju mer vi pratade, sträckte sig i bland, men skulle lika gärna kunna legat på golvet.
Så genomskinlig är han. Och han vet det. Och jag vet det, ser det. Men vet inte vad mer jag kan göra, än bekräfta förfallet, med vilket jag inte har någonting som helst att göra.

***

I bland är man en liten människa, och ibland är man ännu mindre. Plötsligt försvinner man. Det är bara så.
Du kan ta det som du vill. Jag försöker bara att förklara känslan.

a n d a s d å!

stabilitet. Vi pratade om det och han skrattade mig rakt upp i ansiktet. Och till en början höll jag nog ändå med honom om vem av oss som besatt mest stabilitet (läs. psykisk stabilitet). Men vid närmare eftertanke så måste jag nog ändå säga att det är tvärtom. För handlar stabilitet nödvändigtvis om kontroll? Kontroll som i att inte bryta ihop, kontroll som i att skjuta undan sina känslor, kontroll som i att aldrig bara bete sig precis efter hur man känner, utan bara efter hur man förväntas bete sig?
Stabiliteten jag har får jag just av detta, att ventilera all galenskap som slängs över mig. Allt som får mig att känna så förbannat mycket, allt som får mig att ligga vaken om nätterna och grubbla timme efter timme, allt som gör att mina axlar kryper upp till öronen av överspändhet och irritation. Allt måste ut nån gång. Det är när man aldrig exploderar som man går runt och blir småbitter och oberäknelig.
Andas människa!

Hej 2009!

Jag har försökt, verkligen, att skriva någon form av års resumé, du vet sådär månad för månad. Men 2008 glider mig ur händerna hela tiden. Och det blir alldeles för mycket. Så kort sammanfattat kan jag väl säga att 2008 har varit ett väldigt snurrigt år på både bra och dåligt vis. Många nya bra människor har kommit in i mitt liv, vilket har, tycker jag, på många sätt påverkat mig till en bättre människa än jag tidigare var. Självdestruktiviteten är inte alls lika stor.

Nog om det! innan jag blir för personlig..

2009 känns som ett bra år. Hittills har det i alla fall varit fantastiskt! Nu kanske du tycker att jag inte har speciellt höga krav på vad som är fantastiskt, men testa att vara jag för en dag.. Det är sjukt kul!

"Att hänga med dig är som att medverka i ett socialt experiment" - Tack.