julen och min mamma

- Hallå?
- Ja, hej Pärlan, det är MAMMA!
- hej hej
- Ja det var ju det här med julklappar för du hade väl inte köpt några?..
- eh nej, men..
- Bra för jag har köpt från dig nu till din bror för han har ju köpt till dig och så till farmor för hon är ju så himla givmild mot dig ja det är ju fantastiskt och så har jag gjort en egen liten "julskinka" till dig. Ja en kålrot jag håller precis på att koka den ja tänk va det ska tydligen vara gott!
- Ja jo jaha men mamma...
- Nä gumman nu är julstöket igång vi ses imorgon be din bror plocka upp dig på vägen så ses vi, senast till kalle anka! puss puss
- puss puss...

*klick*

uppbrott

för vissa. Inte för mig.
En månad kvar, hjulen rullar men jag kommer ingenvart. Jag sitter fast.
En resa planeras, annat läggs på is.

Jag har en komihåg-lista på väggen som inte är min.

den svenska öppenvårdsspykiatrin och jag

Det är bra märkligt. När jag verkligen behöver dem, så finns de ingenstans att nå. Sen när jag väl mår bra. Så vill de absolut att jag ska komma dit. I dag har jag suttit en timme men en mkt förvirrad liten dam och berättat om hur trivsamt mitt liv är. Hur bra jag mår och hur glad jag är. Och ändå vill hon att jag ska komma tillbaka igen nästa vecka. Var fanns dom för ett år sedan? Jag bara undrar. Galenskap är vad det är.
Nästa vecka tar jag med mig en kopp kaffe och lite fikabröd, kanske en bok som vi kan läsa och diskutera, jag vet inte.

Att hinna med

Det är svårt, när man vill så mycket och dygnet bara har 24 timmar och man helst ska sova några av dem också! Pga. bristande sömntimmar så ägnar jag även mycket tid till att göra ingenting istället för att ordna till det som jag missar, r/t dålig planering, och svårighet till prioritering. Och i avsaknad av konsekvenskalkyl så läggs saker och känslor och tankar i högar och drivor. Jag dräller runt i mitt eget lilla privata kaos och trivs trotts allt rätt bra i det.
Jag tar den högen sen, kanske imorgon.
Jag tar det trasslet en annan gång, kanske på torsdag.
Den där härvan löser jag lite senare, kanske försvinner den av sig själv..
Lite så.

Hemma på min gata..

Ja jag har ju alltså flyttat igen. Till Midsommarkransen då va. Elin flydde till Malmö så då tog jag över här. Min gata, det är den jag vill prata om. För den är helt f a n t a s t i s k ! Den har allt.
godisaffär, pizzeria, kolgrill, muffinsfabrik, krog, bensinstation, och allt möjligt annat. I dag till exempel, tog jag en omväg hem och råkade kika in i en källardörr som stod på glänt, det var fullt med karlar i kostymer och finniga tonårskillar i keps som stod där inne. Och på väggarna hängde fullt av olika vapen och gasmasker och sånt där grönt nät ni vet, som militärer brukar gömma sig under på film. Nioörtsvägen upphör aldrig att förvåna!
När jag höll på att flytta in mina saker förresten så stannade en bil till och frågade min bror om vi ville köpa vodka.
Jag gillar't. nä fan, jag älskar't!

föll ihop i en hopplös hög på Stigbergstrappan. Orkade inte mer, gick hem till H istället. Har varit så upptagen med att hinna med alla att jag glömde bort mig själv, igen. Men nu blir det ändring. Det är dags att vakna upp från Lalaland och se verkligheten i vitögat! Samma sak, varje höst.
Varför kan man inte bara få ha roligt jämt? varför måste man ta ansvar, tjäna pengar, klara prov, äta mat, städa osv osv

tillbaka igen...

Ja så jag for iväg ett tag. Upp till de stora skogarna i norr, som alltid. Men min bättre hälft vid ratten på den gigantiska så kallade bilen (i mina ögon monstret, senare älsklingen). Fjällen på sommaren var fantastiskt. forsar och fjäll, tranor och älgar, lugna och långsamma människor.
Vidare for vi till Hälsingland, Norrbränningen, in i skogen, virrade bort oss i gamla traktorspår, H byggde upp en stark rädsla för troll. Många tomma gamla hus mitt ute i ingenstans. Såg ytterst få människor. En folkabuss full med polska bärplockare en dag bara.

Sen blev det en avstickare söderut för Öland och O's älskade roots i alla fall. Jag hade ju inte tänkt åka i år men är väldigt glad att jag gjorde det trotts allt! Väldigt lite sömn väldigt många timmar av kul. Fantastiska människor!

Så kom jag hem igen då va. Började jobba och blev såklart sjuk. Tror att det var någon form av SARS/KOL/cancer/döden flåsade mig i nacken-aktigt, men nu mår jag bra igen!
Livet är rätt bra ändå.
Idag började jag dagen med ett dopp nere vid Skoflikargränd med frukost, O och C. Sen provocerande släktmiddag där jag som vanligt tog i lite för mycket och blev förvisad till ett annat rum..
Avslutade med ett ensamt dopp från Fridhemsbryggan.
Ett gott liv helt enkelt!

hemma.

Stockholm slog mig till marken. Jag måste härifrån igen, så fort som möjligt.

.

Men det är inte lätt att trösta en filifjonka som gripits av panik och inte vet varför

disco, reggae, salsa och jobb

Jag är sliten.
Imorgon åker jag upp till E i Happaranda och firar midsommar..

ledigheten

Okej, jag har varit ledig i en vecka nu ungefär tror jag. Mestadels självfallet sjuk.. Men det börjar arta sig.
Jag gör absolut ingenting. Vaknar tidigt, ligger vaken, stirrar i taket. Går upp, duschar, kollar mailen, äter frukost, Sover kanske lite till, tar en promenad, ser på tv, stirrar i taket..
Ledighet är rätt tråkigt när ingenannan har det.
Kanske borde börja packa. Nästa vecka bär det av upp till Happaranda för att fira midsommar med E och hennes familj, sen kommer mina föräldrar dit och så ska vi bila ner genom Finland till stugan.
obs. bästa stället på jorden! obs.
Där stannar jag sen i två veckor, bygger förhoppningsvis en veranda, bastar, hugger ved, dricker whiskey och fiskar.
livet!

s n a r t .

Jag sitter i vardagsrummet och ser solen gå ned under regnmolnen. Jag är rätt sliten och trött. I går kom min lilla skyddsling hem till mig och började oväntat gråta där hon satt i guldsoffan. Och det fortsatte hon med natten igenom. Hon är så mycket bättre än vad hon själv vill tro!
Försöker bli klar med skolan, känns som om jag inte träffat mina vänner på hur länge som helst. Fast jag vet ju att det inte är sant. Man kan inte alltid ha tid.
Men ibland måste man låta livet komma emellan också.
Snart snart snart ska jag sluta vara allvarlig och bara leka mig igenom dagarna igen!

bah!

För några dagar sen var jag ute och promenerade med en gammal vän. Vi kom osökt in på det där med att träffa någon. Att "skaffa förhållande" "bli kär". Ja det där som vi båda som synes är rätt dåliga på. Efter en timmes svamlande fram och tillbaka sa han ;
- Fan Frida, det som skrämmer mig är att vi säkert kommer att ge upp snart, och nöja oss med någon som bara känns så där.
- NEJ! Men fan! Passionen då? Ska det kännas, så ska det kännas på riktigt. Jag tänker fan inte nöja mig.
- Vi kanske har för höga krav?
För sanningen är att, när jag träffat någon ett tag, så kommer alltid tanken
- Jag kan få någonting bättre! Och så bryter man den kontakten gör sig själv och någon annan olycklig för en tid bara för att man kände att man kunde få någonting bättre...

- Men ja, frågan är nog när man faktiskt kommer ge med sig, sänka sina krav och tillåta sig själv att vara n ö j d.

Filifjonka på mirakelkur

In i dimman i tisdags en lite ljusning idag. Känner mig disig dimmig yrslig. Har varit rätt svårt att fokusera och hänga med, hålla ordning, vakna, somna (ja förutom på dom där andra små pillerena som nu tilldelats mig då va, sovandet alltså, bättre) tala, lyssna, tänka, känna.
Lite skraj för det mesta, pratar med O om det, får dåligt samvete, ångrar mig, försöker tuffa till mig, gömmer mig, går i cirklar, får mycket gjort, får ingenting gjort, och nu blev jag nog lite för personlig igen

rödvinsnostalgikern är här igen..

För jag kan inte låta bli, för jag gick genom ösregn med trasigt paraply och pappkassar som blev tyngre och tyngre och himlen var svart och det doftade hägg i hela söderort. Och jag ville inte göra något annat. Så jag tog lite extra tid, balanserade på trottoarkanterna och nynnade med i vad än som spelades i mina öron.
Tog tunnelbanan från Örnsberg, en kille kom fram till mig på perrongen.
- Ursäkta att jag stör, jag ser att du har mycker att bära och så, men kolla den här skivan!
Han visade en skiva som verkade lite kul, man vek upp den och så poppade skivan ut på nåt vis.
- oj, ja den var fin!
-Jag vill att du ska ha den.
- vad är det för musik?
- äh, det spelar ingen roll, det är inte det viktiga, ta den bara, ingen press okej?
- haha, nej nej! tack!
- lägg ner väckarklockan och håll i skiva och så ger du mig din andra hand.
Så jag gjorde som han sa, och så gjorde han en "high five".
- tack!
- eh, tack själv!
Och så sprang han på tåget som kom.

Onsdag 6 maj 2009

Jag vaknade av att O började stöka runt i köket, gick upp och åt frukost med honom och A. Sen, när dom gått, stack jag ut och sprang. Jag är skitdålig på att springa, jogga, eller vad man nu ska kalla det. Men på något sätt var det rätt tillfredsställande ändå. Och så kunde jag koncentrera mig rätt länge på att plugga sen också så det är kanske en smart grej att göra.

to be continued..

Medea Medea Medea...

Så äntligen kom jag i väg och fick se Medealand. E lyfte ett lugnande finger och sa åt mig att inte ha FÖR höga förväntningar. MEN mina höga förväntningar infriades! Det var enastående! Både jag och J som var där med, satt med glansiga ögon och klumpar i halsarna. Ångesten, ilskan, hjälplösheten, maktlösheten, frustrationen, sorgen som riktigt slet i i Medea och samtidigt i publiken..
Jag vet inte vad mer jag kan säga. Alla borde se Medealand.

"- Jag vill ha mitt liv tillbaka.
Och om jag inte kan få det vill jag ha hans liv.
Hjärta för hjärta.
Öga för öga.
Kön för kön."

kameran

Den har legat orörd där i jackfickan i flera dagar nu. Jag har tänkt många gånger som vanligt att jag skulle plocka upp den och trycka av. Men nej?
det är som om det ändå inte spelar någon roll längre. Som om äh det kommer så många fler tillfällen. Jag vet inte.
Jag har pluggat jätte mycket de senaste dagarna, varit i skolan på en lördag, läst läst läst. Ändå hunnit med en del utomhusaktiviteter i solen, jag menar, parkhäng, promenader och allt det där. låta dagarna flyta på, hela tiden vara på väg någonstans, men aldrig komma fram just dit. Hittar alldeles för många stopp på vägen.

sommar?

Vi vet ju att det inte är på riktigt eller hur? Men det är kul att låtsas, att känna känslan. Jag cyklade överallt förra helgen till exempel. Och jag cyklade skitfort, utan att frysa fingrarna av mig!

I måndags när jag var på väg till Tanto för en öl och en falafel med O och div. ringde H för att meddela sin ankomst till stan!
Tisdags kvällen ägnades således åt idelt uppdaterande på 4 knop och Sjögräs. Denna fantastiska lilla människa! Vi hörs i princip aldrig när hon inte är här och så ses man och det är som om man sågs igår, eller förra veckan, på ett bra sätt!

Jag har fortfarande lite utav en skrivkramp, uthärda med mig...

slackertime

Jag skulle vara duktig idag, så jag släpade med mig datorn till skolan. Detta lilla "genidrag" ledde till en fyra timmars session av chattande, mailande, slösurfande, munkätande och cola drickande. Och 217 av 2700 ord om diabetes ned plitade..

24åringen har ångest. Och 14åringen ler glatt.

GAAAH!

kroppen skriker efter sömn på alla tänkbara sätt och vis!


Jag blir galen!!!

g a l e n !

GALEN!

vaknatt

o k e j.

Jag är vaken, fortfarande, och jag ska vara det i sju timmar till. Ska göra en undersökning ute på huddinge som kräver en vaknatt. Har gjort det förut, men med tre timmars sömn i ryggen från tidigare natt känns det här rätt tungt...
Youtube-afton igår. Jag och grannen är inte bästisar längre, han förlät mig trotts allt idag. Men jag kan hålla med honom, det var en "förbannand ljudnivå" där vid fyrasnåret.. Men fysatan vad kul vi hade!
Dagen har varit loj och har mest gått ut på att zappa mellan olika skräpteve-program och att laga mat. Sa ajö till C som åkte tillbaka till Lund igen och lämnade ett stort tomrum efter sig som alltid.
Promenerade till E för lite sällis, men det tog lite längre tid än beräknat och hon hade somnat när jag kom fram, så jag knallade vidare till Liljeholmen och hängde där i 30 min i väntan på tunnelbanan, det är bra sätt att fördriva tiden på och det blir nog fler promenader under natten skulle jag tro.

o k e j.

ingenting har hänt

Jag har lag hjärnan på is, tryckt på pause-knappen och slängt pressen över axeln och valsat vidare.

och fort går det

Sista dagen på Essingen. Kanske att jag börjar jobba där till hösten och kär blev jag också, som alltid. Köpte mig ytterligare en box Podium. Plötsligt är det ju faktiskt helg igen! Storhelg också!

Allt som går att fira, det ska firas!

Jag trivs nästan lite FÖR bra med att bo själv här på PBV, kanske att jag byter lås på dörren och ställer A och O's grejer utanför dörren tills de kommer hem. Kanske kanske inte. vem vet? inte jag.

Dekadent dekadans

Dag 6.

Det tar aldrig slut!
Och trotts det så lyckas jag samtidigt att sköta mig. Någorlunda i alla fall. Jag tar mina duster med verkligheten mellan dimmorna och klarar det fortfarande rätt bra. Jag har fattat en del beslut. Avgörande och viktiga beslut och låter dem nu rota sig.
sammanfattningsvis kan man säga att så här

Torsdag: Praktik, fika med F, Middag på HV.
Fredag: Skolsyster, stormiddag på HV.
Lördag: vernissage i skogen, middag på HV.
Söndag: Promenad, Diset, middag hos J.
Måndag: "studie stuga", promenad, konst, 3V, Konst, stabil, 3V.
Tisdag: Praktik, häng, vin på PBV med C.

Livet!

skolsyster

Har hängt med stenhårda skittuffa 13 åringar hela morgonen och pratat hälsa. Alla mår SKIT BRA alltså typ asbra. Och inget som händer är faktiskt deras fel. Alltså det är alla andra. Typ heeeela tiden. Och allt är bra hemma, fast mamma och pappa är ju dumma i huvet då rå, och syskonen borde typ DÖ.
Dom är kul. dom har massor av idéer och är totalt förvirrade över livet i största allmänhet. Alla ska bli någonting stort, och allting är skitsvårt. Speciellt gruppdynamik, att hitta sin roll i gruppen, att passa in, att vara snyggast, att vara mogen, att göra coola saker, fast inte göra fel, men ändå lite grann kanske? för att öka i status bland kompisarna då. Och vad gör man när man inte kan göra sig förstådd? ja men då MÅSTE jag ju slåss! fast det är ju fel, men ändå!

Spikmattan

Min lilla mor har gjort det igen! Först var det yogan och massören, sen kom akupressören och quigongen, några märkliga dieter och så nu, en spikmatta..
Ni kan från och med nu kalla mig Fakiren.

Glad Måndag!

Tog ett blodtryck på praktiken och gick hem.
Jazzade runt nåra timmar för att vid fem möta upp E vid Honstull.
Liljeholmsbadet, "endast för damer" på måndagar. Fantastiskt! Sam runt bland tanterna ett tag och så in i bastun. Det här blir måndagstradition det! När vi fått nog gick vi till Judit och Bertils och drack cava. hepp!

Glad glad Måndag!

Så är det

Det vore så skönt att få sova ut ordentligt. Men min kropp har tydligen bestämt sig för att plåga sig själv med att vakna vid fem varje morgon, oberoende av vilken tid jag går och lägger mig, oberoende av hur länge jag ligger uppe och grubblar.
Jag krigar mot mig själv just nu.

Annars då?
Våffel-dagen firades, med pompa och ståt här hemma och jag kunde bara konstatera att mina vänner är de finaste människorna i världen (jag skyller den här blödigheten på sömnbristen..) Men fan vilka bra människor jag har i min närhet!

Jag utkämpar även ett annat krig just nu. Också mot mig själv, men med andra medel. Jag försöker få ordning på mig själv. Jag pratar med lärare och handledare, jag går på möten och planerar min framtid. Jag gråter inför främlingar, jag erkänner ett visst mått av förfall, jag erkänner en svaghet. Och det är läskigt, så in i helvete läskigt. Men jag gör det.

anledning att fira

Allt som går att fira ska firas. Helst med pompa och ståt! Idag är en dag att fira. I dag firar man våfflan. Jag är ingen talare och jag har ingenting så där direkt att säga om våfflan, mer än att jag äter den om jag får, gärna med sylt, kanske grädde. Möjligtvis en "vuxenvåffla" Då med gräddfil, lök, lax och löjrom på.

Jag försöker fördriva tid, vilket kanske märks. Jag har precis trillat ut från en tentasal och sitter nu och väntar på möte med studierektorn.

Jag gillar inte kontaktsökande ensamma människor. Ni är jobbiga, sorgliga och på så många sätt frånstötande i er desperation efter att bli sedda och bekräftade

Hoppsan! Sådär får man ju inte skriva, då framstår man ju som en ytterst osympatisk person. Hey, jag läser till sjuksköterska jag kan skriva vafan som helst, alla räknar ändå med att jag är en ängel.

morgonblogg

Min optiker kunde på sitt deprimerande vis meddela mig att jag har skavsår i ögonen. Är det därför det rinner så okontrollerat ur dem från och till?

jagvetinte

Det är något av en nordanvind som blåser där ute och sjön är upprörd. Jag äter en morot i väntan på att bli sådär lagom försenad. Kommer nog att ta några extra omvägar också. Det blev ytterligare en beslutsfattarnatt då jag låg vaken och grubblade och bestämde. Så nu har jag nog bestämt mig rätt mycket.
Hoppas verkligen att jag får sova i natt istället. Beslutsfattande tar på krafterna, jag borde få en bonus.

Senast spanat på Pettersbergsvägen.

1. Grävling
2. Siames med diamanthalsband
3. Räv
4. Lasse o Bettan
5. Bofink
Bubblaren är en Ponny, men den såg jag aldrig riktigt, den hörde jag bara, och det kan mest bara havarit ett förvirrat önsketänkande också... Men, det händer grejer vill jag lova!
Många båtar åker förbi också. Mest "arbetarbåtar", då och då en nöjesseglare, och så självfallet Prins Carl Philip, eller "PCP" som vi säger här nere på gatan.

"Men det är inte så lätt att trösta en filifjonka som har gripits av panik och inte vet varför..."

Vaknade upp med ett vintungt huvud och pallrade mig i väg till Gropen och F's konstprojekt. Att få lajja runt med färgglada tyger och okända människor lättade onekligen upp ett tungt sinne!
Lite nervös inför morgondagen då jag ska ta mig i kragen på riktigt och vara duktig duktig duktig. Och fortsätta vara det fram till torsdag, minst. Då kanske jag ringer mig sjuk. Eller nåt. Jag vet inte.

Läste Tove Janssons "Filifjonkan som trodde på katastrofer" Och kände igen mig något så fruktansvärt. Så min utveckling har alltså gått från Lilla My till Filifjonkan... Jag håller onekligen på att bli vuxen, på ett obarmhärtigt smärtsamt verkligt sätt. Men med inslag av trotts och neuros, på ett bra sätt.

Plura och jag avslutar kvällen

E introducerade mig för Eldkvarn så sent som i höstas och sedan dess är vi oskiljaktiga. Ser brasan slockna sakta medan Plura sjunger på, och det är svart blogg i natt och jag är full och nöjd.

Och jag vill vara pensionär och ekonomiskt oberoende ja tack, och ha min stuga vid havet, eller en sjö, och jag vill dricka whiskey och se på utsikten och snacka skit med grannarna över staketet och om dem på verandan senare.

go natt

Glad torsdag!

Nu i skrivande stund så har det ju då gått över till fredag, det blir ju så lätt så... Men i vilket fall!
Torsdagen ägnades uteslutande åt "må bra-saker". Lunch Med finaste T i Hornstull = Utomhusfika i tre timmar. Efter det till RBUF för fortsatt fika med O och E. Sen vidare till skäris för syn-koll som inte var så upplyftande och kostade stålars som jag inte ville lägga ut, och med världens mest deprimerade optiker till på köpet. Sen, VIN! OST! KRONÄRTSKOCKA! PRALINER! TOTTA! MAURO! ELDKVARN! och så självfallet E och så J! terapisamtal till alldeles försent, men vad då, det var ju "glad torsdag" Ingen kunde stå emot.

det berömda kragrycket

Ja jag tog mig alltså i kragen även denna dag och ryckte upp mig.
Mötte upp F utan för Kenny's. Gick till Fågeltorget och satte oss och fika i solen. Första utefikan 2009! F är bra, jag träffar honom för sälla nu mera. Promenerade i Vinterviken och kopplade från. Han visa sina stygn på magen. Blå tråd, fräsigt.
Nu ska jag skriva klart min uppgift för dagen, rita lite, (vilket jag börjat med igen efter en lååång "ritkramp"!)
Och sen göra något onödigt och tankebefriande. hepp!

tröttsamt 2 (ref. 13/1)

Det var en sån där svår morgon igen. Det gick liksom inte att ta sig iväg. Så jag ringde mig sjuk, låg kvar i sängen nån timme och lyssnade på hur världen vaknade till liv utanför fönstret innan jag drog på mig ett leende och gick ut och låtsades.
Och jag låtsas ganska bra nu.
Jag orkar inte gå runt och sänka andra så jag gömmer mig här istället och undviker så gott jag kan alla som har förmågan av att se igenom mig.

Jag får dem inte ur huvudet!

http://omjagserdet.blogspot.com/2009/03/vill-ingen-do-ensam.html

Annars då? Jo jag släppte ett päron från Essinge-bron på vägen hem idag. det var fint. det var borta jätte länge innan det kom upp till ytan igen. om jag ändå haft en riktig kamera att föreviga det med.

Lilla essingen är en blindfläck på kartan och det är där jag befinner mig om dagarna.

I natt drömde jag..

..att jag tatuerade in det här på armen;

"Frigjordheten är sån. Se men inte röra.
Och om nödvändigtvis röra. Röra men inte känna.
Och om man nödvändigtvis måste känna.
Känna men inte låtsas om det.
Sån är frigjordheten."

Det var Pär Rådström som skrev det. 1955. i boken Paris - en kärlekshistoria (Om jag inte missminner mig)

Glasögon och skit

Jaha, en sån dag.

Glömmer ta på linnserna innan jag springer i väg och upptäcker först i backen att jag inte använt glasögon på så länge att jag blir yr i huvudet. Märker även att det var ett tag sen glasen uppdaterades... Ser inte ett skit.

Jag och E var på Svanen igår, det var fotboll. Vi satt under skärmen och kände oss iakttagna. Förvandlades till två dryga tonåringa som satt och tittade snett och snackade skit, möjligtvis lite för högt...

Apporopå skit och tonåringar så hörde jag att det skvallras i skolan. Har inte folk bättre saker för sig?

på en skala från 1-100

Så är jag nog 45 ungefär. Att resa sig och gå. Det är så svårt ibland. Kroppen säger emot på så många olika sätt att jag nästan överväger att lyssna på den idag.

jag letar efter ett gömställe just nu. Det kryper i benen på mig och jag måste måste bort. Kanske för att jag aldrig känt mig så fast som nu. talade ut med damen i kiosken. det var skönt. Man kan alltid prata med henne. Och hon har det alltid värre. Då känner man sig lite lugn.

kylan

Jag fryser. Hela tiden.
Jag har fått en handlingsplan, det är tänkt att jag ska må bättre nu. Jag har bråttom som vanligt. Då får man ta en del smällar på vägen.
Jag vet det.

Den här veckan vill jag glömma bort.

Någon annans skräp

Jag vaknade och gick upp, som man så ofta gör.
Det är en krigszon ute i vardagsrummet och jag är arg. Går runt och känner mig för. Jag känner mig inte helt hundra idag. Arg frustrerad och trött. E ringer upp och bekräftar min känsla.
Vi behöver nog prata lite om respekt i det här hemmet. För just nu känns det inte bra alls.
Jag måste gå härifrån. nu.

Tisdag för vissa, måndag för mig

Jag har sovit nu.
Jag har sovit så mycket att jag kl. 06:00 i morse kunde vakna av mig själv och känna mig utvilad.

Jag sköt upp den här veckan en dag, det var inte riktigt med flit, det mest bara blev så.

Emma och jag

Vi skulle till Vadstena men hamnade till att börja med ute på Tullgarns slott, där vi tog oss en liten promenad och beundrade omgivningen och husen. Därefter åkte vi till Nyköping, fick en P-bot och åt lunch med Jonas, Jens och Anna, som också var ute och for runt. Oxelösund fick bli nästa anhalt då J tipsat om det fantastiska stålverket där som onekligen var just, fantastiskt. I Oxelösund lämnade vi sedemera lunchsällskapet för att göra två avstickare till Lunda och Tuna för vackra kyrkors skull innan vi landade i Norrköping där vi stod och förundrades över ett lysande vattenfall och fikade på ett lite för "tufft" fik. Sen vart det sent och middagstid och då kände vi att nä, hem ska vi inte i alla fall. Så vid halv nio rullade vi sjungandes in i Uppsala och åt helt fantastisk mat på ett helt fantastiskt ställe. Och jag minns varken ställets namn, eller maten jag åt. Men det var tillfredsställande på ett nästan överdrivet vis! några kvicka turistbilder utanför domkyrkan och sen fick det vara nog. Hem till Mälarhöjden där min lilla mamma tog emot oss med tomatsoppa och semlor och så hem med en ryggsäck full med ved på ryggen för att elda, dricka whiskey, youtuba, fördunkla våra sinnen och prata natten igenom.

Den bästa helgen.

As Serious as Your Life

jag snubblade till och föll ner i mörkret. Bildligt sett alltså. Ska vi vara ärliga? Jag kanske blir lite personlig då..

Så jag vaknade mitt i natten av att mina ben skakade. försökte att få dem att sluta, men då drog magmusklerna ihop sig istället. Sen kom axlarna inte långt efter och det blev svårt att andas. Då blev jag rädd.
Så jag tänkte, okej, en promenad. tog mig upp ur sängen och ned för trappen och ut. Händerna lydde inte, inte knyta skorna, inte tända cigarett.
Ringde hem till mamma och pappa. Dom kom och mötte, hjälpte mig hem till dem. Låg med kramper och spasmer ytterligare en halvtimme eller så innan mamma ringde larmcentralen.
- För helvete! jag är ju vid medvetande! inget jävla sjukhus!
Fick luren och hörde en röst på andra sidan förklara för mig hur man andas.
andas andas andas...
Fick lugnande av mamma och somnade tillslut av utmattning.
Vaknade av att det var ljust i rummet igen. Kände mig för i kroppen. Varje muskel skrek av utmattning.
Det kändes som att jag blivit över körd av en traktor ungefär. dagen blev vinglig. Och ju mer natten närmade sig ju mer började jag känna rädslan komma över mig. Tänk om det händer igen! Samtidigt som en annan röst i mitt huvud hela tiden sa, - Kom igen, det händer inte! Och om det gör det så klarar du det.
Eller något sådant.
Jag valde i alla fall att lägga mig i soffan istället för sängen.
Senare kom O hem och såg trasigheten och kom med lösningen. Jag sov hos honom, och lyckades faktiskt till slut att somna också, och att inte vara rädd.

I dag känns allt bra, och jag börjar så smått att snegla på allt jag har att göra igen. Ett sammanbrott gör inte att någonting försvinner, men det kan få en att se och prioritera på ett annat sätt.

Och ja, jag tar tag i det. Jag löser det här nu. Det är ett löfte.

mamma ringde

-Hej Pärlan, det är MAMMA!
-hej
-Har du sett någonting på nyheterna idag?
-nä..
-För nu blir det förlovning förstår du! Ja Victoria och Daniel. Tror man i alla fall. Ja Kungen ska ju ge sitt medgivande och så förstås..
-eh, jaha men mamma är det verkligen ett gott parti? Han är ju trotts allt en medelklassklille från Ocklebo (försöker jag skämta)
-MEN HUVUDSAKEN ÄR VÄL ATT HON ÄR KÄR I HONOM TYCKER I ALLA FALL JAG!
-jajojamen..
-jaja, jag kommer hem till dig om 20 minuter så tar vi en promenad och dricker kaffe sen det blir väl trevligt hej hej gumman vi ses snaaaart!
*Klick*

herregud.

NEJ!

Jag HATAR snö. jag gör det okej. Så kom inte till mig och prata om att det ser ut som "en saga" ute, eller att det är fantastiskt "med allt det vita". NEJ! Det är kallt. Man vrickar fötterna så fort man ska gå någonstans och det kommer i sinom tid att förvandlas till slask som förstör skorna och blöter ner fötterna och gör en förkyld, alternativt förvandlas det till is som gör att man snubblar och halkar och faller och trillar och gör sig illa, skäms osv osv. så kom inte till mig med er snöromantik!
USCH!

Jag är hemma idag och planerar att inte röra mig utanför dörren under några omständigheter. Förresten ska jag skriva ut 30 citat om sjuksköterskor från en bok skriven av en gubbsjuk gammal farbror som älskar att ligga på sjukhus.

100%

Vi hade kalas! En liten bjudning med omkring 200 personer.
Och det var f a n t a s t i s k t !
innan var jag så nervös att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till.
Men så satte allt igång och lyckan var obeskrivlig! Alla underbara människor.
Alla de bästa var där!
Och det var kära kära återseenden, det var fint! fint! fint! och energin tog aldrig slut och jag ville aldrig riktigt gå.
Väl hemma föll jag trotts allt ihop i en liten trött hög och var inte speciellt närvarande vid den efterfest som tydligen pågick omkring mig.

Den där varma lyckobollen är tillbaka i bröstet på mig!

Tack.

Nu är jag sådär dramatisk, förlåt, jag menar patetisk igen.

Jag har en för livlig fantasi för mitt eget bästa. Jag ser ansikten i fönsterrutorna, jag hör folk som bryter sig in, gömmer sig i garderober, smyger upp för trappan osv osv bara för att jag är ensam hemma. Och visst har det blivit väldigt kallt? Någonting har säkert gått sönder. Jag borde gå och känna på handtaget, men jag vågar inte gå ner för trappen. Jag borde gå och släcka i köket, men det fönstret är i markhöjd och det kan ju stå nån där. Eller nåt jag vet inte.
fan.

min lilla mammas fantastiska kaos

Det är som om det alltid är något som virvlar runt henne. Hon har 1000 saker på gång hela tiden, om inte för handen, så i huvudet, och det lyser igenom.
Ja jag är alltså hemma hos mina föräldrar igen, det brukar bli så när jag är sjuk.
Jag blev just utkörd ur köket då jag sa att det inte var speciellt "Ladylike" av min kära mor att stå och svära in i kylskåpet. Då Gav hon mig en isande blick som inte krävde några förklaringar och jag skyndade ut. Hade jag frågat hade hon med en pressad glädje tryckt fram ett
- Nej då Pärlan jag är inte arg, gör som du vill! det blir så bra så! Gästerna kommer ju inte allt för snart...
Eller något i den stilen.
Hon är fantastisk, men vill inte vara det. Jag kommer antagligen att bli precis som hon, tyvärr. Jag ser redan tendenser till det.

bah

Så jag vaknade på E´s soffa av en vad jag trodde trasig klockradio, den var inte trasig, den skulle vara så.
Upptäckte till mitt stora förtret att jag inte blir friskare, det går bara utför. Ringde Em och ställde in pluggsesionen för dagen. Huvudet känns stort som en pumpa eller något sådär jätte stort, ja ni vet, stort och tungt. Bränner liksom lite i alla muskler och leder och svider i näsan och kliar i halsen, ja det vanliga. Och som vanligt kommer det när man har som minst tid att bara ligga hemma och snörvla!

Sågad vid fotknölarna

PM-seminariet i dag var nästan snäppet värre en de mardrömmar som jag låg och vred mig med under natten innan.. Vår opponent var rätt nöjd, examinatorn och handledaren såg dock helt annorlunda på det och det kändes som att jag och Em försvarade oss med näbbar och klor den första timmen, sen gick luften liksom ur. Man orkar inte höra att man är värdelös hur länge som helst.
Så nu blir det mer deras arbete än vårat. Men vad ska man göra? Jag har väl aldrig påstått att jag varit speciellt förtjust i min utbildning någonsin..

Åkte hem och somnade. Vaknade av att någon sprang upp för trappen. Trodde jag ja. När jag väl gick upp var lägenheten helt tom. Mycket märkligt.

Kära Ejwor

Mitt jobb har blivit kul igen. För nu har jag Ejwor.
Vi talar om passionen, kärleken och karlarna i våra liv.
Ejwor säger att mitt hjärta kommer att gå sönder snart om jag inte gör något fort. Hon talar om att fatta beslut, att skapa förändring. gör jag inte det kommer mina nerver att vara trasiga alldeles för snart och det är jag på tok för ung för.
Ejwor menar att jag trasslat in mig alldeles för mycket. Att jag måste göra något drastiskt Och det fort!
Risken för att mitt hjärta inte ska orka med är överhängande om jag inte tar till handling. Men så talar vi vidare, jag leder henne genom tid och scenarion, tar om det igen och tillslut står även hon och vacklar.
För vad kan en flicka göra?
Senare på kvällen möter jag upp med Elin, den unga versionen av Ejwor som upprepar en fras från tidigare omnämnd utan att veta om det.
- Usch, jag skulle verkligen inte vilja byta liv med dig just nu F!

Jag trodde att jag skulle trilla dit igen..

men det gjorde jag inte.
Tack för att du håller i mig när det vinglar till som mest.

Yep, it still hurts

- Tycker du att det känns bra?
- Jo, jag tycker det känns bra, eftersom jag inte behöver vakta mitt hjärta för dig längre.
- Menar du att du har behövt göra det?
- ja men vad tror du?, Det var ju faktiskt du som bröt det itu..
- Säg inte så..
- Varför skulle jag inte? det är ju sant.
- Jo men jag gillar inte att se det så.
-...
-...
- Där är min buss, vi hörs ok?
- ja vi hörs, snart!


aj.


-Kan du hålla i mig för jag tror att jag går sönder?

Det där med att hinna med..

Jag uttryckte en önskan om att inte behöva sova.

- Nu är du så där destruktiv igen.
- Det är jag väl inte, jag vill bara inte behöva ödsla tid på det där sättet.
- ...

Meningarna går i sär, som så ofta annars också. Men jag vill ju bara hinna med allt! och gärna lite till om jag kan..

drömmen

jag gick runt med ett bultande hjärta i ena handen, och en kall hjärna i den andra. Dom satt ihop med vad som såg ut att vara en navelsträng.
Jag vet inte hur jag ska tolka den.

Äter frukost i köket i dag. Kanske det varmaste rummet i huset. Låg uppe sent och lyssnade på ljudbok igår. Sen upp tidigt för att tvätta. Under tvätten somnade jag dock om och är nu sen till mötet med Em i skolan, hon är van. Jag skäms lika mycket varje gång.

ensam hemma

det

är

okej

.

Jag och Jason Schwartzman sjunger duetter och har det fint.
Och så eldar jag lite då och då.

Inte så produktivt kan hända, men något.

hemlighet

Jag har en. Jag vet. Du tror att jag inte kan. Och det är svårt! Den hoppar runt i huvudet och kittlar stämbanden på mig. Och jag har nästan försagt mig två gånger nu.

Totte ringde idag och brusade över mina planer. Han tycker inte att jag är riktigt klok. Jag förstår inte vad det är som gjort honom så rädd och orolig här i livet.

Jag har rätt kul.
Jag blundar mycket och försöker halvhjärtat men ändå så gott jag kan, på mitt sätt.

skolkarna

Löwet kom över, vi dricker kaffe och hon spelar elorgel. Det är bra. Vi vet. Vi ska bara fixa lite pengar, och sen kan vi leva så här jämt.

Det där med att rädda världen får någon annan göra. O till exempel. eller kanske C. E verkar ha planer åt det hållet också. Så jag känner mig rätt trygg med att lämna över det åt dem.

tröttsamt

Vaknade som vanligt med en stark ovilja i kroppen. Varje dag börjar så. Att hitta anledning att gå upp och ta tag i sig själv blir inte lättare eller svårare. Det är alltid samma visa, och jag går upp med en känsla av att ha förlorat.

Sen skjuter jag allt det där åt sidan, sträcker på mig, ser mig själv i spegeln, ler stelt och hoppas att jag i alla fall kan lura någon annan än mig själv med det där leendet.

hemma själv

Kom hem och började laga sådär hopplöst mycket mat, och allt på en gång och inget blev rätt, och inget blev speciellt gott, och det mesta kändes rätt hopplöst.

Stod och grät lite inne i kylskåpet ett tag.
Sen kom O hem och jag vaknade upp en aning ur min förtvivlade förvirring. Kunde till och med skratta åt eländet. Det ser lite ut som att en orkan dragit igenom köket. Men det är okej. Jag är lugn nu. (och jag har mat för hela veckan)

Det är ju bara det att hon mår så himla dåligt. Och det gör mig så olycklig.

tyst dag

Vaknade upp bredvid E. Kände mig helt uttömd efter nattens ältande samtal.
Det blev en tyst dag.
Satt på cafét vid Fågeltorget och såg hur himlen mörknade alldeles för fort utanför. tappade bort mig i skramlet och barnskriken bakom mig. Lyssnade på E som talade om lite av varje. Fastnade i tanken på att jag inte hade något att säga. Blev ännu tystare.
E är bra. Känns som att jag sällan behöver förklara mig för henne.

Hemma nu. Kom hit med hopp om att vara lite produktiv och förbereda min redovisning inför imorgon. Men fastnar med orden. Kan inte tillräckligt mycket. Att redovisa och stå för något som någon annan har skrivit är svårt. Det är inte mina ord. Det är inte mitt kunnande. Varför gör jag det här egentligen?

Höst, fast vinter, med hopp om vår.

Vi satt på det där cafét som blivit "vårt ställe". Som vi inte behöver nämna namnet på längre för att veta vart vi ska. Och han sjönk ihop mer och mer ju mer vi pratade, sträckte sig i bland, men skulle lika gärna kunna legat på golvet.
Så genomskinlig är han. Och han vet det. Och jag vet det, ser det. Men vet inte vad mer jag kan göra, än bekräfta förfallet, med vilket jag inte har någonting som helst att göra.

***

I bland är man en liten människa, och ibland är man ännu mindre. Plötsligt försvinner man. Det är bara så.
Du kan ta det som du vill. Jag försöker bara att förklara känslan.

a n d a s d å!

stabilitet. Vi pratade om det och han skrattade mig rakt upp i ansiktet. Och till en början höll jag nog ändå med honom om vem av oss som besatt mest stabilitet (läs. psykisk stabilitet). Men vid närmare eftertanke så måste jag nog ändå säga att det är tvärtom. För handlar stabilitet nödvändigtvis om kontroll? Kontroll som i att inte bryta ihop, kontroll som i att skjuta undan sina känslor, kontroll som i att aldrig bara bete sig precis efter hur man känner, utan bara efter hur man förväntas bete sig?
Stabiliteten jag har får jag just av detta, att ventilera all galenskap som slängs över mig. Allt som får mig att känna så förbannat mycket, allt som får mig att ligga vaken om nätterna och grubbla timme efter timme, allt som gör att mina axlar kryper upp till öronen av överspändhet och irritation. Allt måste ut nån gång. Det är när man aldrig exploderar som man går runt och blir småbitter och oberäknelig.
Andas människa!

Hej 2009!

Jag har försökt, verkligen, att skriva någon form av års resumé, du vet sådär månad för månad. Men 2008 glider mig ur händerna hela tiden. Och det blir alldeles för mycket. Så kort sammanfattat kan jag väl säga att 2008 har varit ett väldigt snurrigt år på både bra och dåligt vis. Många nya bra människor har kommit in i mitt liv, vilket har, tycker jag, på många sätt påverkat mig till en bättre människa än jag tidigare var. Självdestruktiviteten är inte alls lika stor.

Nog om det! innan jag blir för personlig..

2009 känns som ett bra år. Hittills har det i alla fall varit fantastiskt! Nu kanske du tycker att jag inte har speciellt höga krav på vad som är fantastiskt, men testa att vara jag för en dag.. Det är sjukt kul!

"Att hänga med dig är som att medverka i ett socialt experiment" - Tack.