saknad.

Jag vaknade upp med dig i huvudet. Så levande som du en gång var. Så verklig. Smärtan så verklig så sann. Jag blir arg. Minnen väller fram och sorgen slår ned mig. Det är FORTFARANDE så satans orätt, FORTFARANDE så förbannat overkligt.
Det gör fortfarande lika ONT.

Min mamma

Hon kom förbi idag, jag är hemma, väntar på att livet ska ta fart igen, och det gör det. Snart.
Jag har egentligen aldrig haft en speciellt nära relation med min mamma förens det här året. Konstigt egentligen att jag i så många år gått och försökt hålla upp någon form av fasad in för henne. Hon som burit mig i nio månader inom sig. Hon som så nära sett mig bli till den jag är och ändå känts så långt ifrån mig. Märkligt det där. Nåväl, idag kom hon förbi, lika sprudlande som alltid, med fikabröd och blommor. Sen satt vi och pratade, eller snarare, jag låg raklång och malde på om exakt ALLT som snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Hon satt i fåtöljen med mina katter omkring sig och lyssnade, ifrågasatte, skämtade, vände och vred med mig. Gjorde allt rätt liksom. Rörde mig inte när jag började gråta, lät mig hållas, var inte påtvingande. Var fantastisk. var inte sitt hysteriska jag. Var bara där. jag älskar henne!
Sen drog hon på sig sin röda kappa och skyndade iväg, hon kände att hon hade varit borta från pappa för länge och ville hem till honom. Han hade även hunnit ringa och fråga efter henne. Dom hade varit ifrån varandra 4 timmar. Dom är så fina med varandra. Dom har varit tillsammans i trettio år. Gifta i tjugoåtta. Och om det jag ser mellan dem inte är kärlek så vet jag inte vad som är det!

äh.

På andra sidan jorden

där bor min bästa vän. Det är så sjukt frustrerande långt bort.Speciellt då jag inte är nå vidare på att prata i telefon, än mindre på Skype. Jag skriver helst brev. eller mail. Men det gör inte hon. det är komplicerat.

Jag älskar henne.

dåtiden

Då och nu är ungefär samma. men ändå väldigt skilda. Jag vill skriva att det var enklare förr. Men det var det inte. Och det är inte svårare nu. Bara annorlunda. Materiellt sett är jag lyckligt lottad. "Lyckad". men till vilket pris? brukar jag tänka.

Jag var i kyrkan i dag. Jag trodde det skulle vara lätt. Jag har ju varit där förut. Men nu hade jag en tvååring med mig. Som visade sig så mycket klokare och självklarare än vi andra som var där. Jag gick sönder jag gick ut.
- Johan är inte här! sa hon och log, medan hon höll sin lilla hand emot den vita marmorn med hans ingraverade namn i guld.
- Johan sover! Han har inte vaknat ännu! Han kanske är en stjärna?

Jag vet inte Moa, du verkar veta mer än jag. Så vi lämnar det där.

nutiden

Livet är rätt bra. jag har rätt kul och försöker ser framåt.
Det vore dock en lögn av mig att försöka påstå att jag inte gråter varje dag. För gör jag det inte på dagen så vaknar jag med saltiga kinder morgonen efter. Kroppen ventilerar som den vill.

I måndags skulle Johan ha blivit 28 år. Det blev han inte.
Den 22 mars 2010 kl.16.28 dog han. 27år och 263 dagar gammal. Det var en plötslig hjärnblödning förklarade de. Inget som gick att förutse. Inget som gick att göra något åt. Den var för stor, för plötslig. Mitt i backen, just i en sväng på snowboarden föll han ihop.
Borta. I böckerna beskriver dom det som "ett pistolskott". I ena stunden är du där, i nästa, borta. Ingen smärta, ingen ångest ingenting. Du är borta. B O R T A.

Jag har skrikit och gråtit, jag har varit arg förbannad frustrerad förtvivlad ledsen men framför allt arg, så in i helvete förbannad. För det känns så jävla jävla orättvist!
Jag har flängt runt. Malmö, Ystad, Halmstad, Strängnäs, Paris, div endagsutflyckter med bilen. allt för att komma bort? komma någonstans? jag vet inte.
Men nu är jag här. Och nu stannar jag i det. Ett tag. Inga resor inplanerade framöver. Vi får se.

framtiden

Jag gick till Rörstrandsgatan och tog mig en funderare. Donnie var med. vi rotade runt lite, gick upp på vinden. Tittade på takåsarna. Jag kände efter. Jag funderade. Jag funderar fortfarande. men jag tror att jag börjar ändra mig...
Över ett glas vin med mina föräldrar la jag försiktigt fram min tankegång. Det möttes med jubel!
- Åh Pärlan! det är precis vad vi hoppats på!
- Nu ska vi bara fixa med papprena, men det är en annan pilsner. Bry dig inte om det du gumman.

Jag vet inte riktigt... Jag har inte fattat något beslut ännu. Men att göra dem glada gjorde mig glad och lite upprymd!

Men jag ska fundera lite till, känna lite till...

konsten att begrava en bror

Jag har gjort det nu.
I protest, men jag har gjort det.
Nu är det bara resten kvar.
Livet alltså.
Livet utan en bror.

Jag klarar nog det också ska ni se.

"I feel fine"

Det är en lögn. Alltihop.

Hur ska jag kunna skriva om en smärta som tar över livet självt? Hur uttrycker jag en sorg som inte borde finnas? Hur delar jag med mig av någonting obrytbart?

Jag vet inte.

Vad jag vet är att han är borta nu. Jag antar att jag kan säga att det har börjat sjunka in. Men jag VILL INTE! Det ska inte vara så här. Jag ska inte behöva göra allt som jag gör nu. Det är FEL FEL FEL!

upp till fjälls.

Vi åkte upp till stugan. men kom hem igen efter att bilen blivit mos. Jag klämdes fast och fick klippas ut, men fantastiskt nog utan en skråma på kroppen! H och hunden klarade sig också bra. Nu är det bara en vecka kvar tills jag flyger iväg till Indien och tappar bort mig själv i en månad.
vackert liv.

service

Man ska tydligen sammanfatta sig. Jag vill inte. Så jag gör det kanske sen, för mig själv, jag vet inte...

Idag har jag fått en ny spis och ett nytt kök. gubbar har sprungit fram och tillbaka i lägenheten hela dagen. Själv har jag suttit uppflugen på min säng med öronproppar och försökt få saker färdiga. Självklart börjar datorn klappa ihop och vägrar spara någonting i Word. Fuck. det löser sig.

hej 2010

jag var hos doktorn idag.
Hon berättade att mitt hjärta slår för långsamt.
vad svarar man på sånt?