Torsdag 30/okt 2008

Väcktes av H som slog sig ned för att spela lite morgon WoW. Vid kvart över nio gick vi ut. Ner till Svart Kaffe. Där vi satte oss ned och läste varsin tidning och åt en nr.8 och drack kaffe. Vi sa ingenting på nästan en timme. Jag sjukanmälde mig för dagen och vi gick ut i det mulna vädret.
Vi gick ned till kajen, vidare till Fåfängan, Citerade Totta Näslund och diskuterade de geniala verserna i "Gå ut och älska nån" låten.
Från Fåfängan traskade vi sen ned vid Danvikstull och vidare längs vattnet bort till Årstaviken och sedermera upp vid Hornstull. Strandpromenaden var nästintill tom och det kändes som att vi gick i ett vakuum Det var en sån där dag då allting bara känns platt och kulissaktigt.

Det har varit turbulent den senaste tiden, jag orkar ingenting. Många erkännanden och många förvirrade samtal. Jag säger upp mig från livet ett tag tror jag.

Och nej, det har inte med dig att göra.

Tillfällen då världen gungat till

Minne.
Om jag bara hade fått ta ett djupt andetag innan. Nu blev jag så nervös att jag skakade. Höll krampaktigt i min kaffe med båda händerna och försökte samla ihop mig själv till att säga något vettigt. Men Det blev mest bara halva meningar och slutligen kände jag hur det rykte till lite i knäna och jag sa att jag hade bråttom, fast du visste att så inte var fallet. Så skyndade jag i väg åt ett annat håll, snubblade på mig själv, rodnade argt, men vände mig inte om.

att snubbla med stil

Så hände det igen och allt svartnade för ögonen på mig. Varför just där, varför just då, varför just nu?
Det finns massor av anledningar till att jag hamnat här igen. Och jag har sett det komma, det har varit på väg ett tag, men jag har ignorerat det. Vägrat, som vanligt.
Men jag lovar, jag ska "Ta hand om mig" "Tänka på mig själv" "Sätta mig själv i första rummet" "Ta det lite lugnt" osv osv, jag lovar, jag ska följa alla era råd. Så gott jag kan.
Men det är svårt när man har bråttom är otålig är envis vill en massa och ingenting, stressar upp sig för minsta lilla och alltid behöver en kram

oh no, a cigarette can't cover up the mess I'm in.

But it makes me feel less lonely.

Again

and again..

dekadans dekadans

Dekadensen är återställd, och den är svår.
Svår fylla igår, helas med vin idag och skolk från allt det där som jag borde göra. jag sammlar på hög. Inget färdig ännu, allting halvdant. Det löser sig till jul skulle jag tro. nu ska jag bara sedera mig själv igen, mer än det orkar jag inte.

Man kanske bara skulle ge upp. Tanken är lockande en dag som denna.

En lördag som känns som en söndag.

På ett dåligt sätt.
Pengarna är slut och jag ska jobba. Bitterheten pyser ur porerna på mig.

Middag i nya hemmet igår. Lagade en fisksoppa som tog tre timmar att göra. Hemskt bra. Värt att anstränga sig!
Sen blev det självklart lite väl mycket och jag försvann en stund på vardagsrumsgolvet..
I dag flydde jag, tog mig hit, känner mig inte nöjd med någonting. Bakistrött, bakisbitter, bakisless, bakisirriterad, bakisförvirrad, bakisnere.

smygbloggning

Jag ska egentligen praktika, men har lyckats tappa bort min handledare och istället hittat en skrubb med uppkoppling mot omvärlden.
Men det är nervöst, jag hör steg och röster som kan vara på väg hit när som helst. Och det skulle onekligen vara RÄTT pinsamt att bli påkommen med att sitta och göra "ingenting"..
Igår var min lediga dag, jag var så mycket hemmafru som man om möjligt kan bli!
Storhandla med en rutig dramaten, plantera vårlöka i trädgården, göra rent ugnen och städa köket, cykla, få massage, laga middag, tända brasa, titta på brasa, titta på vattnet, somna. Vackert!

(Gav till och med A en kram när han kom hem. Han gillade det inte.)