För jag kan inte låta bli, för jag gick genom ösregn med trasigt paraply och pappkassar som blev tyngre och tyngre och himlen var svart och det doftade hägg i hela söderort. Och jag ville inte göra något annat. Så jag tog lite extra tid, balanserade på trottoarkanterna och nynnade med i vad än som spelades i mina öron.
Tog tunnelbanan från Örnsberg, en kille kom fram till mig på perrongen.
- Ursäkta att jag stör, jag ser att du har mycker att bära och så, men kolla den här skivan!
Han visade en skiva som verkade lite kul, man vek upp den och så poppade skivan ut på nåt vis.
- oj, ja den var fin!
-Jag vill att du ska ha den.
- vad är det för musik?
- äh, det spelar ingen roll, det är inte det viktiga, ta den bara, ingen press okej?
- haha, nej nej! tack!
- lägg ner väckarklockan och håll i skiva och så ger du mig din andra hand.
Så jag gjorde som han sa, och så gjorde han en "high five".
- tack!
- eh, tack själv!
Och så sprang han på tåget som kom.
