För några dagar sen var jag ute och promenerade med en gammal vän. Vi kom osökt in på det där med att träffa någon. Att "skaffa förhållande" "bli kär". Ja det där som vi båda som synes är rätt dåliga på. Efter en timmes svamlande fram och tillbaka sa han ;
- Fan Frida, det som skrämmer mig är att vi säkert kommer att ge upp snart, och nöja oss med någon som bara känns så där.
- NEJ! Men fan! Passionen då? Ska det kännas, så ska det kännas på riktigt. Jag tänker fan inte nöja mig.
- Vi kanske har för höga krav?
För sanningen är att, när jag träffat någon ett tag, så kommer alltid tanken
- Jag kan få någonting bättre! Och så bryter man den kontakten gör sig själv och någon annan olycklig för en tid bara för att man kände att man kunde få någonting bättre...
- Men ja, frågan är nog när man faktiskt kommer ge med sig, sänka sina krav och tillåta sig själv att vara n ö j d.
